2009-05-27

Löparskor

Löparskor, granskning

Bättre än väntat. Det är det generella omdömet som tillverkarna av löparskor får efter vår granskning av företagens sociala ansvar och miljöansvar. Det betyder inte att allt är bra – tvärtom. Läs granskningen och läs om vardagen för några av dem som arbetar i skofabriker i Vietnam.

Läs tabellen med resultaten av granskningen (pdf)

Sportskobranschen har dåligt rykte och arbetsförhållandena i fabrikerna sägs ofta vara sämre än i klädfabriker. En undersökning som gjordes 2003 visade till exempel ett ganska utbrett barnarbete i skofabrikerna.

Löparskor, granskning av tillverkare, illustrationI årets granskning var barnarbetet så gott som borta. I varje fall har tillverkarna i kinesiska fabriker ansträngt sig för att det inte ska förekomma.

Undantag förekommer, dels händer det att barn lånar äldres id-kort, dels räknas åren annorlunda i Kina än i västvärlden. Under ett barns första år räknas det som ett år gammalt, vilket förskjuter åldern under hela livet.

Tillverkningen av löparskor sker så gott som uteslutande i låglöneländer. I takt med att lönerna i Kina ökar flyttar produktionen till länder med ännu lägre löner, som Indonesien, Vietnam och Bangladesh. Dessa länder har också mindre krävande miljölagar än Kina.

Olika fabriker

Delar till skorna tillverkas i olika fabriker. Till exempel tillverkar en fabrik yttersulor, en annan innersulor, en ovansidan av skon och ytterligare en dekorationerna på skon.

Ofta ägs fabrikerna av samma företag, till exempel det jättelika taiwanesiska företaget Pou Chen Corporation, som tillverkar 190 miljoner par skor om året och har 290 000 anställda.

Pou Chen och dess dotterbolag Yue Yuen tillverkar skor för de flesta stora västerländska sportskoföretag. Om ett eller ett par av dessa ställer krav på socialt ansvar och miljöarbete i fabrikerna kommer det de andra företagen till godo.

Ett exempel: Adidas och Reebok är de två företag som får bäst omdöme genom hela granskningen. De har både tydliga och uppdaterade företagspolicies, tydliga krav på underleverantörer och fabriker och en väl fungerande uppföljning.

Fabrikerna tillverkar även skodelar för Mizuno. Men när granskarna kom till fabriken där Mizunos skor sätts samman visade det sig att ledningen där inte följde upp företagets policy genom att ställa egna krav på underleverantörerna, utan enbart "åkte snålskjuts" på Adidas och Reeboks krav.

I fabriker som tillverkade produkter enbart för Mizuno fanns inga krav på socialt ansvarstagande och ännu mindre några miljökrav. Det är ett av skälen till att Mizuno får sämst omdöme av de företag som tillät besök i fabrikerna.

Tvingades jobba övertid

Även om direkt barnarbete inte längre förekom i de 13 fabriker i Fujian och Guangdong, två provinser i sydöstra Kina som granskningsteamen besökte, saknas det fortfarande anpassade arbetsförhållanden för unga mellan 16 och 18 år.

De krävdes till exempel ofta på övertidsarbete och en del tvingades arbeta i "riskfyllda miljöer". Flera fabriksledningar sade sig inte känna till att Kina har särskilda regler för unga anställda.

Och även om de stora företagen inser att de har ett ansvar även för att underleverantörerna följer sociala policies och miljöpolicies fanns det fortfarande en hel del som granskningsteamen anmärkte på. Arbetarnas fackliga rättigheter var ett sådant område.

När granskningsteamen gjorde intervjuer ute i fabrikerna svarade mellan en tredjedel och hälften av de tillfrågade att de inte kände till någon fackförening. Några visste att de betalade en facklig avgift på lönen, men kände inte till vad facket var för någonting.

Bara 7 av 13 fackföreningar hade något kollektivavtal och ett av de sju hade gått ut. När granskarna frågade efter ett nytt som ersatte det som inte längre gällde, fick de svaret att kollektivavtalet hade ersatts av en förslagslåda, där anställda anonymt kunde komma med klagomål eller förslag till förbättringar. Förslagslådan var uppsatt precis framför säkerhetsvakternas fönster.

Inga kontrakt

Bristen på anställningskontrakt var också uppenbar. Ett sådant ska varje anställd få inom en vecka när han eller hon anställs. Många av de 231 intervjuade hade fått vänta flera veckor, ibland månader, innan de fått ett kontrakt.

Tvångsarbete eller påtvingat övertidsarbete förekom i två av de besökta fabrikerna. Granskarna fick förklaringen att fabriken använde sig av arbetskraft från fängelser, vilket avspeglades som "tvångsarbete".

Men en granskning av de anställdas lönebesked visade att företaget tog ut oskäligt höga avgifter från lönen för till exempel "hygien", det vill säga tvål och vatten, samt dricksvatten i sovsalarna, mat och el.

Tillsammans kunde dessa avgifter utgöra 75 procent av lönen, vilket i sin tur tvingade den anställde till övertid för att inte svälta.

Även diskriminering förekom i någon form i de flesta fabriker. Till exempel erkände en tjänsteman att han aldrig skulle anställa en gravid kvinna. Och i en fabriks "handbok för anställda" stod att den som satte igång en strejk omedelbart skulle avskedas.

Sämre arbetsförhållanden

Av de 13 fabrikerna tillhörde några europeiska återförsäljare som inte finns i Sverige. Genomgående hade dessa fabriker sämre arbetsförhållanden än de stora varumärkenas fabriker.

Granskarna fick inte ta del av fullständig information om arbetstider och löner. Men i intervjuer med arbetarna kunde de konstatera att det som ledningen sade ofta inte stämde med verkligheten.

Arbetsveckor på 72 timmar för unga arbetare förekom och arbetare vittnade om att de till exempel tvingades jobba övertid utan betalning eller jobba på lördagar med samma betalning som vanliga vardagar.

Även de stora tillverkarnas fabriker hade brister i lönesättningen. Till exempel hade tre fabriker orimligt höga löneavdrag för sen ankomst.

Text: Ewa Thibaud

Läs tabellen med resultaten av granskningen (pdf)

Så här gjordes granskningen

Granskningen, som är ett samarbete mellan Råd & Rön och den internationella konsumentorganisationen ICRT, består av flera delar.

I fabrik som tillverkar löparskor, fotografiFör att undersöka företagens information till konsumenterna ringde ICRT anonymt till företagens kontor i varje land. Dessutom tog granskarna hänsyn till den öppna informationen på webbplatser och i broschyrer.

Granskarna skrev också – likaledes anonyma – mejl till företagen i respektive land och frågade om etisk produktion och om arbetarnas villkor i fabrikerna, särskilt i Kina som nyligen fick en ny arbetsmiljölag. En särskild fråga gällde om det förekommer barnarbete.

De gjorde dels intervjuer på företagens huvudkontor, dels fabriksbesök. Granskarna har enbart besökt skofabriker i Kina eftersom alla de modeller vi valde att följa tillverkades där.

Fyra medverkade inte

Fyra av företagen – Nike, Asics, Brooks och Saucony – valde att inte medverka och tillät varken besök på huvudkontoren eller på fabrikerna. Deras vägran påverkar alla omdömena utom dem som gäller den anonyma konsumentundersökningen.

"Asics och Nike missar åter ett positivt omdöme, eftersom företagen inte medverkar. Det är synd eftersom vi vet att de fullgör sitt sociala ansvarstagande och rättar sig efter FLA:s (Fair Labour Association) oberoende kontrollregler", skriver granskningsteamet i sina slutsatser.
– När ICRT:s förfrågan nådde rätt person inom Brooks var det för sent att medverka, men vi är gärna med i en kommande undersökning, svarar Tamara Hills, informationschef på Brooks huvudkontor i USA.

Hade inte tid

Nikes förklaring är att man hade flera stora projekt på gång och därför inte hade tid att medverka.

Asics och Saucony har, trots påstötningar, inte velat kommentera varför man valde att inte medverka.

En tidigare liknande granskning gjordes 2003. Även då låg Adidas och Reebok i topp, medan Asics och Nike inte ville medverka. Sedan 2003 har Puma gått förbi New Balance i socialt ansvar och miljöarbete, medan Mizuno har förbättrat sig väsentligt, även om mycket återstår.

De mindre varumärkena Brooks och Saucony släpar efter nu som då. Granskarna drar slutsatsen att de stora globala tillverkarna av löparskor har insett att de har ansvar för hela produktionskedjan och handlat därefter.

Kort om granskningen

Löparskor från Adidas och Reebok kan du köpa med gott samvete. Företagen har ett bra miljöarbete och ett bra socialt ansvarstagande.

Det företag som är absolut sämst i vår granskning är Saucony, medan Brooks och Asics är något bättre på den öppna informationen på sina webbplatser.

Nike tillät inte granskarna att besöka företaget, varken huvudkontoret eller någon produktionsanläggning. Det drar ner omdömet för Nike, som i övrigt har bra information till konsumenterna.

Strejkade för högre lön – fick sparken

I sin uppförandekod lovar den amerikanska sportjätten Nike att försvara de anställdas rättigheter. Men när vårt reportageteam träffade anställda hos Nikes underleverantörer i Vietnam fann de en helt annan verklighet.

I slutet av mars 2008 gick 20 000 arbetare på skofabriken Ching Luh, underleverantör till Nike, ut i strejk och krävde högre löner. Det var bara en av över 500 vilda strejker som svepte över Vietnam förra året. Anledningen var den rekordhöga inflationen i Sydostasien och ökat missnöje bland de anställda.

En av de strejkande var T, 27 år. Som gruppledare på Ching Luh var han ansvarig för att 15 arbetare på sulfabriken skulle nå upp till sina dagliga mål.

Han minns arbetarnas upprepade försök att övertyga företagsledningen och facket om att de behövde en lönehöjning för att klara av de stigande priserna. Och han såg den växande frustrationen när både företaget och fackförbundet vägrade lyssna på arbetarnas krav.

I Vietnam är folksamlingar inte vanliga eftersom stora grupper drar till sig polisens uppmärksamhet. Men den 28 mars strömmade arbetarna ut ur fabriken och fyllde hela planen innanför grindarna på det 830 000 kvadratmeter stora fabriksområdet.

T var inte rädd, berättar han, trots att han riskerade att bli av med jobbet. När han förde fram arbetarnas krav, på ytterligare 200 000 vietnamesiska dong (95 svenska kronor eller 9 euro) per månad för ledningens representanter, kände han att han bara gjorde sin plikt.

Polis kommenderades ut

På strejkens andra dag dök polisen upp. Interna Nikedokument, som vi har tagit del av, avslöjar att strejken då hanterades i nära samarbete mellan statliga tjänstemän och fabriksledningen – med Nike i utkanten.

Regeringen lovade att svara för säkerheten och sände dit 20 poliser i polisuniform och ytterligare 20 i fabrikens säkerhetsvaktsuniformer. Dagen efter hade antalet poliser ökat till 60 stycken.

Ledningens svar till de strejkande arbetarna var att antingen acceptera ett bud på 100 000 dong extra i månaden eller lämna fabriksområdet och aldrig komma tillbaka. Beskedet backades upp av fackets representanter, som sa till arbetarna att de skulle få sparken om de fortsatte strejka.

Efter en vecka gick arbetarna tillbaka till sina arbetsplatser. Men för en del var 100 000 extra dong inte tillräckligt. Upp till 4 000 arbetare bestämde sig för att lämna Ching Luh. Andra fick sparken.

Packa ihop och gå

Första dagen efter strejken blev T tillsagd att plocka ut resten av sin innestående månadslön och lämna fabriken.

Även om vissa som varit med och organiserat strejken fick behålla jobben – på villkor att de skrev så kallade självkritiska uttalanden – fick minst 100 gruppledare sparken, berättar han.

Hans vittnesmål om massuppsägningar backas upp av bevis insamlade av den Australienbaserade organisationen Committee to Protect Vietnamese Workers. Kommittén har namn på 20 personer som fick sparken dagarna efter strejken.

T och andra vände sig till facket, men möttes av beskedet att man som gruppledare förväntades kontrollera sina gruppmedlemmar, inte representera dem i ett uppror mot ledningen.

T återvände till sin hemstad, där hans familj har en liten butik. Där stannade han i tre månader, innan han återvände till Ho Chi Minh-staden. Han tror att den resan besparade honom en massa problem. Om han hade stannat hade han fått uppleva samma sak som de andra avskedade gruppledarna.

I Vietnam drar kollektiva protester alltid till sig polisens uppmärksamhet. Polisen fungerar som ett redskap för det styrande kommunistpartiet och undersöker allt störande av den allmänna ordningen för att ta reda på om en underjordisk politisk rörelse ligger bakom.

Övervakning

Efter strejken på Ching Luh hände det som brukar hända i Vietnam: alla strejkledare blev gripna och därefter övervakades de noga.

Övervakningen innebär telefonsamtal varje vecka då den bevakade personen blir tillsagd att komma till polisstationen för upprepade förhör. Varje gång ställs samma frågor: Vem ligger bakom det här? Vem jobbar du för?

Det kombineras med ett övervakningssystem där så kallade kvartersvakter håller uppsikt över övervakade personer inom sitt kvarter.

Informationen kommer från en källa i den nyligen etablerade Viet Workers Movement – en underjordisk organisation som arbetar för att skydda arbetarnas rättigheter i Vietnam.

Källan blev själv gripen efter att ha deltagit i demonstrationer. Efter 10 dagar i fängelse släpptes hon och därefter dök en polis upp på hennes arbetsplats och beordrade hennes chef att sparka henne.

Under de kommande sex månaderna stod hon under strikt observation. Hon blev kallad till polisstationen gång på gång för att svara på samma frågor.
– Man är inte rädd för att de ska skada en, men de ständiga trakasserierna gör att det blir svårt att leva ett normalt liv. Ibland är det tillräckligt för att göra en galen, säger hon.

All opposition förbjuden

Det styrande kommunistpartiet är ansvarigt för en av de mest repressiva regimerna i världen. Det vietnamesiska folkets mänskliga rättigheter kränks ständigt.

Valen är inte fria och rättvisa, politiska oppositionsrörelser är förbjudna, politiska aktivister och arbetsrättsaktivister trakasseras, grips och häktas, och massmedierna censureras. Arbetare nekas rätten att organisera sig och bilda fria fackföreningar.

Det finns bara ett fackförbund och det kontrolleras av kommunistpartiet. På dess webbplats säger man öppet att det existerar för att tjäna partiet.

Strejker som inte är organiserade av kommunistpartiets arbetargren är generellt sett illegala.
– För en utlänning som inte är så observant verkar Vietnam i dag vara ganska fritt. För arbetare som kämpar för sina rättigheter är det mörka tider. Förtrycket är mycket värre än när fransmännen koloniserade Vietnam i början på förra århundradet, säger Trung Doan, generalsekreterare för Committee to Protect Vietnamese Workers.

Det här är inga nyheter för Nike. I många år har företaget dragit nytta av Vietnam, och med fler än 200 000 arbetare involverade i produktionen av Nikes varor ser företaget Vietnam som en av sina viktigaste underleverantörer.

Sportutrustningsjätten har formulerat ett antal etiska principer för företagets underleverantörer i de 52 länder där Nikeprodukter tillverkas. Nikes "code of conduct", uppförandekod, slår fast att underleverantörerna måste respektera anställdas rättigheter, inkluderat rätten att organisera sig och förhandla kollektivt.

I det kommunistiska Kina, där fria fackförbund också är förbjudna, har Nike gjort ett offentligt uttalande som stödjer den fria organisationsrätten. Men arbetarna från Ching Luh kunde inte dra någon nytta av detta.

Daglig kontakt

Under strejken hade Nikes representanter i Vietnam daglig kontakt med fabriksledningen, med lokala myndigheter och med facket.

Trots det uppger Nike i ett brev till Committee to Protect Vietnamese Workers att man inte hört någonting om möjliga hot mot arbetare och att inga arbetare fick sparken på grund av strejken.

Däremot utnyttjade, enligt Nike, ledningen på Ching Luh sin lagliga rätt att avskeda en del arbetare som hade uteblivit från arbetet mer än fem dagar. Resten "sa upp sig själva", som Nike uttrycker det.

Nike säger också att Ching Luh inte straffade några arbetare och att polisen bara kallades dit för att "skydda de strejkandes, ledningens och fabrikens välbefinnande".

Det här är motbjudande, anser Trung Doan på Committee to Protect Vietnamese Workers.
– Nike säger att polisen tillkallades för att skydda arbetarna, medan de egentligen kallades in för att bryta ner de strejkandes kampvilja. Nike maximerar sina vinster genom att fejka socialt ansvarstagande, medan de blundar för hur de anställda behandlas.

Läs uttalanden från Nike maj/juni 2009 (pdf)

Ständig huvudvärk av skolimmet

Huvudvärk, andningsproblem, minnesförlust, hudsjukdomar och försämrad fertilitet. På Nikes skofabriker i Vietnam drabbas många av arbetsrelaterade skador och sjukdomar.

När huvudvärken blir för besvärande lämnar B, 32 år, sin arbetsplats på limavdelningen hos Nikes underleverantör, Dona Victor, och uppsöker fabrikens hälsoklinik. Läkaren ger henne huvudvärkstabletter. De lindrar smärtan, men får inte huvudvärken att försvinna.

Den konstanta huvudvärken är ett resultat av skolimmandet, säger B. Samma sak gäller för magsmärtorna, den onda halsen och den rinnande näsan.

Limmet luktar illa och fastnar på hennes hud och kläder. På jobbet är B klädd i förkläde, handskar som når ända upp till axlarna och en ansiktsmask. Företaget står för säkerhetsutrustningen.

Hon brukade få en ny mask varje vecka, men nyligen skar de ner till en mask varannan vecka.

Risktillägg

B får ett så kallat risktillägg för att hon arbetar med farliga ämnen. Det uppgår till lite mer än 100 000 dong (42 svenska kronor) per månad. Efter 12 år på Dona Victor tjänar hon totalt 1,7 miljoner dong (800 svenska kronor) i månaden.

G, 27 år, har arbetat på Dona Victor i fem år. Att sy är ett hårt och monotont jobb och övertid är inte ovanligt. Arbetet gör henne väldigt trött och hon får ont i rygg och axlar. Luften på syavdelningen är full av damm. Eftersom företaget inte tillhandahåller ansiktsmasker, köper hon dem själv.

L, 37 år, har hand om en maskin som förbereder delar av limningsprocessen. Hon klagar över återkommande smärtor i ryggen och benen. Knäna värker särskilt mycket, eftersom hon står upp åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan och med övertid ovanpå det.

Vanliga symptom

Sådana symptom är vanliga hos människor som jobbar inom klädindustrin, bekräftar en doktor från en hälsoklinik på en av klädfabrikerna i området.

Ungefär hälften av hans patienter har svårt att andas. Och en tredjedel klagar över problem med nervspänningar och domnande ben, orsakade av för stora påfrestningar på ryggraden.

Andra vanliga problem är smärtor i nacke och axlar. För dem som arbetar på skofabrikerna tillkommer en rad allvarliga symtom. Enligt läkaren är minnesförlust, hudsjukdomar, försämrad fertilitet och till och med missfall vanliga hälsoproblem.

Han tror att de här problemen har ett nära samband med användandet av farliga ämnen inom skoindustrin. Enligt en källa inom branschen används fler än 2 000 olika kemikalier vid framställandet av olika sulor för sportskor.

Lönen räcker knappt för att leva

När L lämnade sin familj för fyra år sedan för att jobba hos en av Nikes underleverantörer gjorde hon det för barnens skull.
– Jag hoppas att jag ska kunna ge mina barn ett bättre liv än jag har haft, säger hon.

Som lantbrukare i den västra delen av Vietnam skulle en skild kvinna aldrig ha möjlighet att erbjuda en anständig levnadsstandard och utbildning för en tioårig son och en artonårig dotter.

Därför lämnade L, 40 år, barnen i sina föräldrars händer och åkte till Ho Chi Minh-staden för att söka jobb på Pou Chenfabriken, en stor underleverantör till Nike, med 40 000 anställda.

Nu arbetar hon i sulfabriken och sköter en maskin som används för att tillverka gummisulor till Nikes sportskor. Hennes arbete är varmt och illaluktande, och produktionsmålen är höga.

L tjänar maximalt 1,6 miljoner dong i månaden (770 svenska kronor) – under förutsättning att hon når upp till sina dagliga mål. När hon inte klarar det drar fabriken av upp till 250 000 dong (117 svenska kronor) från hennes lön.

L förklarar att det är svårt att nå målen eftersom Nike introducerar nya modeller varje månad. Och det tar tid att vänja sig vid nya rutiner.

L skickar 500 000 dong (235 svenska kronor) till sina föräldrar varje månad. Hon vet att det inte täcker utgifterna för barnens mat, kläder och utbildning. Det får henne att känna sig otillräcklig, men det är allt hon kan avvara.

Det 15 kvadratmeter stora rummet som hon hyr bakom fabriken kostar henne 600 000 dong (288 kronor) i månaden och maten kostar 300 000 dong (140 kronor).

En bra månad utan löneavdrag har hon bara kvar 200 000 dong (96 svenska kronor) till andra utgifter som tandvård, personlig hygien och kläder.
– Oh, jag köper sällan kläder, säger L. Det är för dyrt. Jag försöker dra ned på kostnaderna så mycket som möjligt.

Kräver levnadslöner

I åratal har organisationer som arbetar för utveckling och mänskliga rättigheter krävt att företagen ska betala levnadslöner – en lön som är tillräckligt hög för att arbetarna ska kunna försörja sig själva och sina familjer.

Men som Råd & Rön har rapporterat om i flera artiklar har de stora internationella sportmärkena vägrat.

Även om Nike, Reebok, Puma och andra hävdar att de tar sitt sociala ansvar är det än så länge bara Adidas som gått med på att diskutera frågan. Resten fortsätter att betala landets lagstadgade minimilön – eller lite mer – oavsett om den räcker för att leva på eller ej.

En bussbiljett tur och retur till L:s hemstad kostar henne 200 000 dong (96 svenska kronor). Så även om hon klarar att spara lite pengar, kan hon inte träffa sina barn mer än varannan eller var tredje månad.

Ändå klagar hon inte.
– Jag vet att förhållandena är bättre på den här fabriken än på någon annan fabrik här i närheten. Så det här är mitt bästa val. Jag hoppas att mina barn kan göra bättre val och få högre löner och ett bättre liv än jag, säger hon.

Hur mycket är pengarna värda?

Vad kan du köpa för en vietnamesisk skoarbetares pengar? En vanlig arbetare tjänar uppskattningsvis 1,5 miljoner vietnamesiska dong i månaden.

Här är några prisexempel på utgifter för boende, basvaror och andra förnödenheter.

Hyra för en lägenhet med ett rum, 10 kvadratmeter 500 000 VND
Ris, 1 kg 12 000 VND
Fisk, 1 kg 32 000 VND
Nötkött, 1 kg 144 000 VND
Matlagningsolja, 1 l 20 000 VND
Lagad mat med ris, soppa, grönsaker och kött eller fisk 15 000 VND
Shampo 30 000 VND
Rengöringsmedel, 160 g 49 000 VND
T-shirt 40 000 VND
Byxor, 1 par 85 000 VND
Bussbiljett, Ho Chi Minh-staden–Hanoi, enkel resa 355 000 VND

Fotnot: 100 000 VND (vietnamesiska dong) motsvarar cirka 48 kronor.l

Utskällningar hör till vardagen

Nike kräver av sina underleverantörer att anställda ska behandlas med respekt. Men arbetare från tre olika vietnamesiska fabriker som producerar Nikeskor vittnar om raka motsatsen.

Två systrar, 32 och 28 år gamla, som arbetar hos Nikes underleverantör Dona Victor, säger att de blir utskällda, bannade och tilltalade med ett nedvärderande språk varje dag.

Den yngre systern, fröken T, sköter en maskin som fäster Nikeloggan på skorna. Det är svårt för henne att nå det dagliga produktionsmålet på 650 par skor, men hon försöker hålla sig undan trubbel.
– Ibland blir jag jättetrött när jag jobbar, men jag anstränger mig för att bli klar med min uppgift. Annars skriker de på mig.

Hård ton

På limavdelningen limmar hennes äldre syster, fröken B, sulor på 1 450 par skor varje dag. Efter 12 år på Dona Victor är hon van vid den hårda tonen.

Nu går bannorna in genom ena örat och ut genom det andra, säger hon.

Hos en annan av Nikes underleverantörer, Pou Chen, blir fröken L också utsatt för verbala påhopp varje dag. Men hon har aldrig klagat på behandlingen.

Att gå till facket är inte lönt. Inga arbetare från fabriksgolvet är representerade, och facket ställer sig alltid på arbetsledarnas sida.
– Om du klagar hos facket frågar de om du har uppnått dina mål. Om du inte har gjort det är det ditt eget fel att du blir utskälld, säger de.

Ingen av arbetarna från de tre fabriker som vi har undersökt har lämnat in klagomål om hur de behandlas. Några tvivlar på att det skulle ha någon effekt. Andra säger att de inte har tid på grund av arbetsbelastningen.

En fjärde fabrik, en stor underleverantör till både Nike och andra sportmärken, Pou Yuen, har ett klagomålssystem med både klagomålslådor och en "hotline".

Men arbetarna känner inte till möjligheten och använder den sällan. Nike har etablerat ett regionalt klagomålssystem för arbetarna hos deras underleverantörer. Ingen av arbetarna som vi intervjuade i Vietnam kände till det.

Ny rapport kartlägger förtrycket

– Frige omedelbart de aktivister som fängslats för att de kämpat för fackliga rättigheter. Det kräver människorättsorganisationen Human Rights Watch i en färsk rapport om den vietnamesiska regimens förtryck av den fria fackföreningsrörelsen.

Under senare år har strejkerna avlöst varandra i Vietnam. Bara under 2008 ägde minst 650 strejker rum.

Tusentals arbetare, främst på fabriker som ägs av utländska företag, har lagt ner jobbet och krävt högre löner och bättre arbetsförhållanden, konstaterar Human Rights Watch.

Trots att strejkerna inte strider mot internationell rätt strider de mot vietnamesisk lag. Enligt den ska alla strejker godkännas av en officiell facklig organisation som kontrolleras av kommunistpartiet. Sedan 2006 har minst åtta ledande fackliga aktivister dömts till fängelsestraff på lösa grunder.

Dessutom har hundratals, kanske tusentals arbetare runt om i landet trakasserats, gripits eller fått sparken från sina jobb för att de strejkat eller på andra sätt protesterat för bättre löner och arbetsvillkor.
– Genom att gripa ledarna försöker den vietnamesiska regeringen utplåna den fria, fackliga rörelsen, säger Brad Adams, Asienchef för Human Rights Watch.

– Och regeringen fortsätter att punktmarkera och trakassera fackliga aktivister som ses som ett särskilt hot mot kommunistpartiet, eftersom de kan attrahera och organisera många människor.

Human Rights Watch uppmanar nu bland annat alla utländska företag som investerar i Vietnam att kräva att regimen ska behandla arbetarna korrekt och frige alla fängslade aktivister.

Dålig kunskap om rättigheterna

Hur kräver du bättre arbetsvillkor om du inte är medveten om dina rättigheter?

De arbetare som tillverkar Nikes sportskor i Vietnam är dåligt informerade om sina rättigheter. Till exempel: Får jag lov att gå på toaletten och måste jag acceptera övertid?

Trots att Nike kräver att underleverantörerna sätter upp en lokal översättning av Nikes "code of conduct", uppförandekod, inne i fabriken, och trots att små kort med delar av den delas ut till arbetarna, känner många inte till den.

Och de som har hört om uppförandekoden vet inte vad den innehåller.

G, 27 år, som jobbar som sömmerska hos Nikes underleverantör Dona Victor, säger:
– Jag tror att "the code" handlar om kvalitetskrav och miljöfrågor och sådana saker. Hon är inte medveten om att "the code" faktiskt handlar om hennes rättigheter som anställd.

Trots att Nike kräver av alla sina underleverantörer att de ska utbilda de anställda i deras rättigheter och skyldigheter som de beskrivs i "the code" och tillämpliga lokala lagar, har ingen av arbetarna som vi pratade med fått någon utbildning i arbetsrättsfrågor.

Situationen förvärras av det faktum att fackföreningarna på de här fabrikerna praktiskt taget inte fungerar och inte arbetar för att upplysa arbetarna om deras rättigheter, enligt uttalanden från de anställda.

Det första kravet i Nikes uppförandekod handlar om rätten till att organisera sig fritt och att förhandla kollektivt. I Vietnam är det enda lagliga fackförbundet kontrollerat av regeringen. Fri föreningsbildning är förbjudet enligt lag.

Övertid är enda utvägen

På skofabriken Pou Chen måste de anställda arbeta övertid i stort sett varje dag. Den som säger nej riskerar en utskällning. Samtidigt är övertidspengarna nyckeln till en bättre framtid.

Systrarna P, 22 år och V, 19 år tillverkar Nikeskor på Pou Chenfabriken i utkanten av Ho Chi Minh City.

Efter en hel dags arbete går de till skolan – tre timmar, fem kvällar i veckan.
– Jag hoppas att jag en dag kan få jobb som ekonomiassistent på ett kontor i stället för det här, säger P.

Hon lämnade sin hemstad i norra Vietnam för två år sedan. Sedan dess har hon jobbat på syavdelningen på Pou Chen, en stor underleverantör till Nike med 40 000 anställda under högsäsong.

För ett år sedan anslöt sig hennes yngre syster. På syavdelningen är timmarna långa. En normal arbetsdag börjar 07:30 och slutar 16:30, men få av arbetsdagarna är normala.

Syavdelningen är en av de avdelningar som har mest att göra. Sedan februari har systrarna i genomsnitt jobbat 1,5 – 2 timmar extra varje dag.

Att vägra jobba över är inget alternativ – i så fall löper arbetarna risk att bli utskällda av sina chefer.
– Jag blir så trött, men vi måste jobba över, säger P. Ibland kommer jag för sent till skolan på grund av det här.

Hon har precis avslutat sin ekonomiassistentkurs och nu planerar hon att studera engelska för att förbättra sina jobbmöjligheter.

Hennes yngre syster har tagit samma kurser. För en arbetare i Vietnam är utbildning dyrt, men samtidigt nyckeln till en bättre framtid. Med en normal månadslön på 1,5 miljoner dong (700 svenska kronor) skulle systrarna aldrig kunna bekosta den tvååriga utbildningen som kostar 4,2 miljoner vietnamesiska dong (2 000 svenska kronor.

Och trots extra pengarna från övertidsarbetet måste de hålla igen på alla utgifter. En sådan är att besöka familjen i norra Vietnam.

Under sina två år i Ho Chi Minh City har P bara varit hemma en gång. Hennes syster har ännu inte varit hemma.
– Vi spenderar det mesta av vår lediga tid i vårt rum. Vi känner oss ledsna eftersom vi saknar vår familj. Men nu när min syster är här, känns det mycket bättre, säger P.

Text: Artiklarna från Vietnam är skrivna av Anne Skjerning och Carsten Terp. Översättningen är gjord av Fanny Palm. Foto: Sören Zeuth

För att intervjupersonerna inte ska drabbas av repressalier framträder de under fingerade namn och med maskerade ansikten.

 

Våra guider

  • Planera för bästa träningskortet

    De lata sommardagarna går mot sitt slut - dags att ta tag i vardagen och träningen. Men läs på innan du skriver under gymavtalet. Råd & Rön har studerat det finstilta.
  • Så solar du säkert

    Skydda dig från solens sköna men farliga strålar med rätt appar, krämer och kläder.
  • Res rätt med pass & visum

    Måste jag visa passet eller räcker det med nationellt ID-kort? Råd & Rön hjälper dig att passera gränsen lätt och rätt på resan.
  • På kurs som konsument

    En miljon svenskar går en kurs eller deltar i studiecirkel varje år. Men många kursanordnare slarvar med ångerrätten, och det är svårt att klaga på en dålig kurs.
1 av 3
 

Så vill (inte) partierna skydda dig

tabell

Därför är FI bäst och Centern sämst för dig som konsument.

 

Nätbutikerna säljer allt de vet om dig

måltavla

 

Sjukt hundgodis

grisöra

Vi hittade salmonella och resistenta bakterier i flera grisöron.

 

Nya Råd & Rön i din surfplatta och datoromslag nr 6 - 2014