Hoppa till innehållet
Läs mer

Camilla kämpar för bättre mat

Camilla Sparring, vårdbiträde i Svärdsjö, undrade varför de äldre inte ville ha någon mat. När hon förstod varför och insåg att denna bristande aptit även hotade att smitta av sig på kommunens skolbarn, blev hon så upprörd att hon startade ett uppror.

Publicerad

I dag, ett och ett halvt år senare, har Camilla Sparring uppmärksammats och blivit ett vida känt namn över hela landet. Hennes matuppror engagerar.

Ja, att hon fått många anhängare på kort tid märktes inte minst härom månaden då hon med stöd av tiotusentals namnunderskrifter höll en utfrågning i riksdagshuset.

Blåslampa, illustrationSveriges Konsumenters pris "blåslampan" som hon tog emot dagen innan, hade hon för övrigt stående på podiet.
– Jag är inte förvånad över att så många vill engagera sig, säger hon. Det kan ju inte bara vara lilla jag, i Svärdsjö, som tycker att mat är viktigt och att maten ska smaka gott och vara bra och rättvist producerat.

Camilla Sparrings matuppror går i korthet ut på att barn, äldre och sjuka ska få så god och närproducerat mat som möjligt –  inte smaklös dito med kemiska tillsatser och som tillagats och transporterats flera mil från matborden.

De ville inte äta

Idén fick hon när hon jobbade som vårdbiträde inom hemtjänsten i Svärdsjö i Dalarna. Hon undrade varför de äldre vårdtagarna där var så ointresserade av maten.
– Först tänkte jag att de kanske inte var hungriga. Men snart såg jag ett mönster: de ville inte äta.

Då började jag själv smaka på maten och efter ett par veckor förstod jag – maten smakade ju absolut ingenting. Jag kunde inte känna någon skillnad mellan pannkaka och fisk, till exempel.
– Det var så fruktansvärt respektlöst!

Kort därpå, när de kommunala skolköken skulle stänga och barnen skulle få likadan färdigmat som de äldre, fick Camilla Sparring och många föräldrar nog.
– Man pratar gärna vitt och brett om alla möjliga samhällsproblem bland sina vänner och bekanta, men oftast stannar det bara där. Men då kände jag att jag måste göra något.

Så jag började med att ringa skolkökschefen och till slut lyckades vi mobilisera folket i Svärdsjö och få politikerna att backa från sitt beslut. Så det går faktiskt att påverka.
– Men min tanke var aldrig att det skulle bli ett rikstäckande matuppror. Jag ville bara rädda skolköken så att de äldre skulle kunna få maten därifrån.

Matmission på heltid

I dag arbetar Camilla Sparring på heltid med att debattera och föreläsa om mat och dess betydelse.
– Så länge jag kan vill jag fortsätta att vara en mänsklig blåslampa; väcka opinion och informera om mat och dess betydelse.

Vi lever av maten, och man blir det man äter, det måste vi förstå. Men många verkar ha glömt det.
– Politiker tänker oftast bara i kronor och ören, fortsätter hon.

– Produktionsoptimering är ett exempel på ett mycket vanligt ord i dag. Men på något sätt har man glömt bort att det sitter individer som ska få den här produktionsoptimeringen på sina tallrikar.

Det vill säga mat som har stor betydelse för alla människors livskvalitet och livs glädje.

Kort om Camilla Sparring

Yrke: Matupprorsmakare
Ålder: 38 år
Bor: I ett hus i byn Sveden i Svärdsjö i Dalarna.
Familj: Maken Anders och sönerna Samuel och Emil, 8 och 5 år.
Webbplats: www.camillasmatuppror.se  

Årets Blåslampa

"Hennes raka budskap har höjt medvetenheten om följderna för matlust, hälsa och miljö hos konsumenter och politiker. Utan någon annan platt form än sin ilska, sitt engagemang och sin kunskap har hon mobiliserat 10 000-tals konsumenter och visat vad en enskild män niska kan göra."

Ur Sveriges Konsumenters motivering till konsumentpriset Blåslampan 2009.

Text: Pontus Ohlin