Därför bör du strunta i bantningskuren

Så här års brukar sommarens lata dagar ta ut sin rätt i form av jobbkläder som spänner och spjärnar i midjan. Det är dags att ta tag i sitt liv, och många köper kort på gym och går med i bantningsklubbar, eller köper tidningar och böcker med recept och tips. Men det är få branscher där man får så lite för pengarna som inom bantningsindustrin.

De vetenskapliga studier som har gjorts på överviktiga som bantar med hjälp av diet och motion visar en viktnedgång på i snitt cirka 1,5 kilo efter tolv månader. Och då handlar det om personer som har fått hjälp av utbildad personal.

– Sannolikt minskar effekten ytterligare efter två års uppföljning, säger Finn Rasmussen, professor och överläkare vid Institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska Institutet.

Den minst kostnadseffektiva bantningsmetoden är dyra bantningspiller. I och med att de ska intas tre gånger om dagen skenar kostnaden för dem snart i väg. Detta trots att de inte har någon bevisad effekt.

– För 5–10 år sedan fanns det en stor förhoppning om att utveckla ett läkemedel mot övervikt, och det företag som tar fram ett sådant medel kan tjäna enorma summor. Men läkemedelsföretagen har inte lyckats. De piller som säljs receptfria har ingen effekt, säger Finn Rasmussen.

Men även andra bantningsmetoder fungerar dåligt i långa loppet.

– Man startar med stor entusiasm, följer programmet och börjar minska i vikt. Men till slut går de allra flesta upp igen, säger Finn Rasmussen.

Ett problem som de som går ner i vikt möter är att kroppen, som har utvecklats för kunna motstå svält, vill få tillbaka de kilon den känner att den har förlorat. En australisk studie på en grupp överviktiga som hade gått ner i vikt visar att de ett år senare hade ovanligt hög nivå av ett hormon förknippat med hunger, medan hormoner kopplade till en känsla av mättnad var lågt. Dessutom verkar det som att de som har gått ner i vikt måste äta färre kalorier och träna mer för att stanna på samma vikt som en person som aldrig har gått upp i vikt.

Något som det inte pratas om så ofta är att de där extrakilona inte behöver vara särskilt farliga. Det senaste decenniet har man pratat om obesitasparadoxen som går ut på att lätt överviktiga personer faktiskt lever längre än normalviktiga. I en stor studie som publicerades i Journal of American Medical Association, en ansedd amerikansk tidskrift, visade det sig att de som löpte lägst risk att dö i förtid var de som hade ett BMI på 25–30, vilka definieras som överviktiga. Men Finn Rasmussen är inte övertygad.

– Det har föreslagits att det kan vara ett bra skydd att ha några extra kilon ifall man skulle bli svårt sjuk. Men när jag och en kollega studerade detta på män med normalvikt eller övervikt sedan ungdomstiden såg vi ingen sådan överlevnadsfördel bland de överviktiga, säger han.

Men Finn Rasmussen håller med om att det inte är en jättestor risk med övervikt för äldre människor.

– För unga människor, kring tjugo år, är det viktigare att vara normalviktig. Ju yngre man är, desto lägre bör man ligga inom de normala BMI-värdena, eftersom de flesta går upp i vikt med åren. Om man däremot jämför normalviktiga med överviktiga personer i 55 års ålder, som är friska i övrigt, är det inga jättestora skillnader mellan dessa grupper avseende antalet år de i genomsnitt har kvar att leva.

Ska man då ge upp helt och kasta sig över chipsen om man känner att man har lagt på sig lite över sommaren? Nja. Risken finns att uppgången fortsätter tills du hamnar över gränsen för när det börjar bli ohälsosamt. Att försöka hålla en hälsosam livsstil är alltid bäst. Och en kortsiktig viktuppgång, som över en sommar, är lättare att bli av med.

– Man måste hitta något sätt som fungerar långsiktigt och inte släppa greppet när man har gått ner. Vägen uppåt går väldigt fort, men det går att hålla vikten om man har rimliga målsättningar och utvecklar nya matvanor och ägnar sig år fysisk aktivitet som man klarar av att vidmakthålla, säger Finn Rasmussen.