Hoppa till innehållet
Lev miljövänligt Kaffe, te & dryck

Kaffeodlarna får slita ont för usel lön

Etiopiskt kaffe är bland de bästa i världen. I Sverige serveras det som en lyxprodukt på hippa kaféer. Men endast en liten del av den summa vi betalar för kaffet når odlarna. 

Publicerad

På Drop Coffee i hjärtat av Södermalm kostar en kopp bryggkaffe 42 kronor. På en kaffemeny ovanför baren kan man bland annat välja mellan etiopiskt kaffe, med smak av smultron och lyche, och brasilianskt kaffe som karakteriseras av körsbär och kola.

Kaffet som serveras är ljusare än det vi är vana vid att dricka. Anledningen är att bönorna inte rostas så hårt, i butikens eget rosteri.

– Ju mer man rostar bönorna, desto mer försvinner deras naturliga smak, och i stället tillkommer andra smaker från rostningen. Vi vill att kaffet ska ha karaktär av bönornas naturliga smak, säger Joanna Alm, delägare och barista på kaffebaren.

Väggarna är ljusa och industrilampor med flagnad färg lyser ner över nakna träbord. På väggarna hänger fotografier där skäggiga män med tatueringar provsmakar och brygger kaffe. Men det är inte bara den urbana hipsterkänslan man betalar för på Drop Coffee.

Ägarna arbetar direkt med bönderna för att få fram ett kaffe av hög kvalitet. Bland annat köper de sitt kaffe från ett kooperativ i Etiopien och en liten gård i Brasilien. Joanna Alm säger att de betalar sju gånger så mycket till sina bönder som Fairtrade.

– Vi försöker göra linjen mellan konsumenten på Söder och producenten i Etiopien så rak som möjligt. Jag tror att konsumenterna är villiga att betala mer för kaffet, men det kräver kommunikation från oss om vad det är man betalar för. Smaken på kaffet blir en ingång till att göra konsumenterna mer intresserade av varifrån kaffet kommer, varför det smakar som det gör och hur det har producerats, säger hon.

Men majoriteten av kaffet vi dricker i Sverige är så klart inte så omsorgsfullt utvalt som det som säljs i det lilla kaféet på Södermalm. Vanligtvis köper vi kaffe som kommer från stora rosteriet, där kaffebönor från flera olika producenter blandas.

Detta kaffe behöver inte vara dåligt producerat, men ju fler mellanhänder, desto svårare är det att kontrollera varifrån kaffet kommer, och fler personer som ska ha sin del av kakan. Minst får oftast den som står längst bak i ledet, det vill säga bonden som odlade bönan.

Hårt arbete bakom kaffet

57-årige Daniel Godebo är en av fyra miljoner småbönder som odlar kaffe i Etiopien, och han äger och odlar två hektar kaffeodlingar i Jaboo, Oromia. Området sägs vara kaffets vagga, och härifrån kommer 65 procent av allt kaffe som odlas i Etiopien. Daniel Godebo försörjer sin familj på tio personer med försäljningen av sitt kaffe.

– Priset som vi får står inte på något sätt i proportion till det arbete vi lägger ner. Vi arbetar verkligen hårt för att inte dö av svält, säger han.

Liksom många andra småbönder i området odlar han också frukt och skördar vildhonung för att dryga ut inkomsterna från kaffet, eftersom skörden kan vara väldigt olika från säsong till säsong. Ett problem är att Daniel Godebo inte vet vilket pris han kan sätta på sitt kaffe.

– Jag sålde mitt torkade kaffe för 6 kronor per kilo i år, och sedan fick jag höra att min granne fick 10 kronor per kilo för sitt, säger han.

porträtt
Enligt legenden upptäcktes kaffe av en getherde som märkte att hans getter blev väldigt energiska av att äta kaffebären. I dag är kaffe en av Etiopiens främsta exportprodukter. Men de bönder som skördar kaffet, som Biya Kamal, mitten, får ofta inte tillräckligt med pengar för sitt hårda arbete.

Svag förhandlingsposition

En stor del av det kaffe som konsumeras i Europa köps och säljs på den etiopiska råvarubörsen, ECX, i Addis Abba. I teorin ska börsen ge småbönderna bättre kännedom om kaffets marknadspris. Men eftersom många av bönderna i de mer avlägsna delarna i landet saknar elektricitet når inte informationen ut till dem.

Detta gör dem till lätta offer för privathandlare och mellanhänder. 30-åriga Biya Kamal äger en halv hektar kaffeodling i byn Somodo, och han bekräftar detta. Han sålde sitt kaffe för 5 kronor kilot förra året då privata handlare köpte upp kaffet i regionen till billigast möjliga pris.

Han tvivlar på att det var marknadspriset, och han hade inte tid att vänta tills det gick upp. Han hade räkningar och skatter att betala och saknar sparkapital. Behovet av snabba pengar sätter kaffeodlarna i en dålig förhandlingssits gentemot handlarna, säger Mefthe Tadesse, landschef på TechnoServe, en organisation som uppmuntrar kaffebönder att gå med i kooperativ och som förser dem med lån och direkt tillgång till marknaden.

– Bönderna behöver pengar omedelbart och säljer i stället för att vänta på ett bättre erbjudande, säger hon.

Biya Kamal hörde rykten förra veckan om att priset nu var på väg upp.

– Men få familjer har kaffe hemma nu; vi sålde det för lågt pris, eftersom vi hade utgifter vi behövde betala, säger han.

Han vill att regeringen griper in och har tillsammans med andra lokala bönder klagat till lokala tjänstemän.

– De sa till oss: Det är en fri marknad, sälj era getter bara och vänta på ett bättre pris, säger han.

Rahel Bekele är expert på värdekedjor på Oxfam, och hon säger också att hon tror att den bästa lösningen för småbönderna är att organisera sig i kooperativ.

– Ju längre värdekedja desto mindre fördel för bönderna. Att bryta den och ta ut handlare ur kedjan är det viktigaste, säger hon.

Kapa mellanhänderna

Ett sådant kooperativ är Oromia Coffee Farmers Cooperative Union (OCFCU), som har arbetat för att stärka kaffebönders position i prisförhandlingar sedan 1999. Organisationen gör det möjligt för bönderna att kräva fullvärdiga priser och kapar mellanhänderna och handlarna ur värdekedjan genom att marknadsföra direkt till utvalda exportköpare.

– Multinationella företag har ingen omsorg om odlarna alls; de köper etiopiskt kaffe genom ECX för marknadspriser. Genom organisationen kan vi sälja direkt till rättvisa handlare till ett pris som är upp till tre gånger så högt, vilket ger bönderna en chans till en hyfsat anständig levnadsstandard, säger Tadesse Meskele, grundare av och verkställande direktör för Oromia Coffee Farmers Cooperative.

Harokooperativet nära Jimma, Oromias största stad sydväst om Addis, är det äldsta av de 240 kooperativ som organisationen har startat. Här arbetar 738 män och 91 kvinnor med att producera kaffe som sedan säljs direkt till internationella köpare.

– Genom att ta bort handlare och mellanhänder har vi förkortat värdekedjan och kan betala ut 70 procent av vinsten till kaffeproducenterna, säger Tadesse Meskele.

Dessutom förser organisationen kooperativen med kapital för att kunna uppgradera sina verktyg samt kvalitetsträning för att kunna leva upp till internationella köpares krav. Kooperativet sparar en del av vinsten från kaffeskörden som går tillbaka in i det lokala samhället. I Haro har dessa besparingar lagts på en lokal skola och portabel vattenstation.

porträtt
Genom kooperativ kan bönderna få ut mer av kaffet. Trots det är det endast en liten grupp bönder som är del av ett. Daniel Godebo, till vänster, tror att han skulle få mer pengar för sitt kaffe om han var del av en större organisation. Tadesse Meskele, till höger, grundade ett kooperativ 1999, och har sedan dess arbetat för att fler bönder ska organisera sig.

Inköparna borde bry sig mer

Rahel Bekele poängterar att det högre priset får de internationella kaffeköparna tillbaka i form av kvalitet, och att de borde bry sig om producenterna.

– Det är väldigt lätt att utnyttja småbrukande bönder, men inköparna borde inte bara bry sig om vinsten. De kontrakt de gör med kaffeodlare borde vara rättvisa och transparanta, och de borde ta hänsyn till den stora mängden analfabeter i samhället, säger hon.

– Bara 20 procent av bönderna är organiserade i kooperativ, och den siffran måste öka, säger Tadesse Meskele.

Inget gott liv att vara kaffebonde

Men Biya Kamal är skeptisk mot kooperativa organisationer.

– Det finns inget kooperativ i min by, och jag tvivlar på att de är så effektiva. Vad jag har fått höra har människor fått vänta på sina pengar alltför länge, säger han.

Han har varit på kvalitetsträning men känner inte att det är mödan värt och kommer inte att fortsätta producera kaffe för export, säger han. Daniel Godebo ser vissa fördelar med att inte arbeta ensam.

– Till skillnad från mig, som behöver pengar direkt och som kastar mitt kaffe mot handlarna, har organisationen verklig makt att förhandla fram ett anständigt pris. Det är inte någon som bryr sig om mitt prisförslag, säger han.

Han är den första i sin familj som odlar kaffe på jordlotten, och han vill inte att hans barn ska gå i hans fotspår.

– Tack gode gud att jag har råd att ha mina barn i skolan. Jag vill att de ska ha ett framgångsrikt liv, och det är definitivt inte ett gott liv att vara kaffebonde, säger Daniel Godebo.

Text och bearbetning: Annika Berge och Sophie Stracke, Danwatch

Foto: Matton Images, ICRT Och Malin Olsson

 

Läs mer: Kaffearbetarnas situation i Brasilien lika illa

 

Bra resultat i bevakad bransch

Några av kaffeföretagen i vår granskning får höga betyg för sitt etik- och miljöarbete. Men det finns fortfarande mycket som behöver förändras i den här branschen.

Kaffebranschen har länge haft ögonen på sig vad gäller frågor om etik och miljö. Det här gör att de är väl förberedda för vår granskning, och flera företag får höga betyg. Råd & Rön har granskat hur några av de största kaffeföretagen i Sverige jobbar med sociala frågor och vilket miljöansvar de tar.

De har fått svara på en enkät angående detta och även skicka in dokument som styrker det de påstår. Betygen i tabellen utgår både från vad de själva säger och dokumentationen. Vi har även tittat på den information som företagen har öppet för allmänheten att läsa till exempel på nätet.

Bäst resultat får Illy, som både är socialt ansvarstagande och har ett bra miljöarbete. De får dock mindre bra betyg i hur bra de är på att stödja det lokala samhället samt hur bra de är på att berätta om vad de gör för sina konsumenter.

Sämst resultat får Segafredo, som helt ignorerat våra frågor. Lavazza har inte heller svarat på några av våra frågor, men de har mycket information om tredjepartscertifieringar och hur de engagerar sig i det lokala samhället på nätet. Därför får de bra betyg på den punkten.

Eftersom Segafredo inte ens har någon information tillgänglig på nätet får de underkänt i allt. De har visat sig helt ointresserade av att informera sina konsumenter om hur de arbetar hållbart med miljö och samhällsfrågor.

När det gäller vilket socialt ansvar företagen tar har vi tittat på vilka riktlinjer de har satt upp, hur de arbetar med dem inom företaget och vilka krav de ställer på sina underleverantörer att riktlinjerna följs. Alla företag utom Segafredo har åtminstone vissa riktlinjer som de jobbar med internt.

Illy och Arvid Nordquist har även krav på sina underleverantörer, som de följer upp och kontrollerar. Lavazza, Mondelez och Nestlé saknar krav på underleverantörer. Löfbergs arbetar bra med sina underleverantörer men har lite sämre utarbetade riktlinjer, vilket drar ner betyget något.

Klicka för att förstora

Bristande krav på underleverantörer

När det gäller miljöarbetet får Nestlé och Illy mycket bra betyg för sitt miljöarbete, både internt och externt. Arvid Nordquist har en bra miljöpolicy men är inte lika bra på att arbeta utåt.

– Arvid Nordquist säger bra saker, men arbetar inte lika mycket med att förankra dem på plats ute på fältet, säger Råd & Röns testchef Ronny Karlsson.

Även Löfbergs får avdrag för bristande miljökrav på sina underleverantörer, men de får höga betyg för sitt interna miljöarbete. Bland annat har de som mål att vara helt oberoende av fossil energi år 2020.

– Det är en stor utmaning att hitta ett sätt att rosta kaffet på där vi inte använder fossilt bränsle. All den el vi använder kommer från vindkraft, och för uppvärmning av våra lokaler använder vi berg- och fjärrvärme. Nu söker vi biogas för rostning, säger Eva Eriksson, hållbarhetschef på Löfbergs.

Vi har även bedömt företagens samarbete med tredjepartsintressenter. Det här kan handla om att de för en dialog med lokala fackförbund, eller att man samarbetar med organisationer som arbetar lokalt. Här får Arvid Nordquist och Segafredo sämre betyg, medan Nestlé, Lavazza och Löfbergs får bättre omdöme.

– Vi kan inte vara på plats hos alla 40 000 odlare som förser oss med kaffe, och därför tar vi hjälp av tredjepartscertifieringar. Vi har som mål att allt kaffe vi säljer under varumärke Löfbergs ska vara certifierat senast 2016, säger Eva Eriksson.

Trots att företagen får relativt höga betyg finns det fortfarande saker kvar att göra. Till exempel är det inga av företagen som får goda betyg i transparens och hur de kommunicerar vad de gör utåt.

– De måste berätta om vad de gör, säger Ronny Karlsson.

Även om många av kaffeföretagen vi har granskat får höga betyg för sitt etik- och miljöarbete vittnar berättelserna från fältet, som du kan läsa om ovan, om att det finns mycket kvar att göra och att inte alla företag arbetar med dessa frågor.

Därför är det fortfarande en bra idé att välja miljö- och rättvisemärkt, för att vara säker på att den som odlat kaffet har fått ordentligt betalt och inte utsatts för giftiga bekämpningsmedel.

Joanna Alm, ägare till Drop Coffee på Söder i Stockholm, som vi berättade om ovan, säger att konsumenter har mer makt än vi tror.

– Vi dricker så mycket kaffe i Sverige, fem koppar om dagen. Vad skulle hända om vi börjar byta ut tre av dem mot bättre producerat kaffe? säger hon.

Tvärtom vad man kan tro är det inte konsumenter som driver efterfrågan på Krav- och rättvisemärkt kaffe i dag.

– Inom hotell- och restaurangbranschen är det många som efterfrågar certifierat kaffe, men i dagligvaruhandeln är efterfrågan inte så stor, säger Eva Eriksson.

 Text: Annika Berge  

Ansvarig för granskningen: Ronny Karlsson  

Foto: ICRT