2008-10-29
Det svårflyttade 50-talet
Gästkrönikör i Råd & Rön nr 9/2008: Sven Olov Karlsson, journalist och författare.
Jag började använda annonswebben Blocket för några år sedan för att rensa mina föräldrars bondgård från överflödiga maskiner och redskap som jag inte kunde transportera bort på egen hand.
Mycket var gammalt, från 50– 60-talet. Oavsett om jag tog betalt för prylarna eller skrev det oslagbara ordet ”bortskänkes” i rubrikfältet var det enkelt: gubbar i blåställ ringde på mina annonser, kom i lastbil och fraktade glatt bort tonvis av snöplogar, harvar, lyftkranar och vedklyvar.
Sedan dess har jag skänkt bort, sålt men framför allt köpt mycket annat begagnat via webben. Det är inte bara av miljöhänsyn eller snålhet man köper begagnat. Utan för att det ibland är bekvämare att köpa exempelvis en tv-bänk ur någons källarförråd än att köa i kaoset på Ikea tills humöret hänger värre än mungiporna på Ingvar Kamprad.
När vi nyligen flyttade ihop i Bagarmossen visade sig vårt källarförråd vara på tok för trångt. Så jag lade ut allt överflödigt bohag på Blocket. De fräscha 90-talsmöblerna ville ingen ha, i stället blev jag nerringd om de mest medfarna prylarna: fyra haltande köksstolar och ett sprucket soffbord i patinerad teak. Det haglade samtal, mess och mail. Intresset kom av att möblerna var från 50-talet.
De många spekulanterna var överlag 20–30-åringar i Stockholms innerstad, kretsar där folkhemska femtiotalsmöbler tydligen är inne. Ändå blev det svårt att sälja möblerna. Inte för att någon prutade, eller ens försökte. Inte för att
någon velade. Utan för att de inte kunde fixa transporten.
– Är bordet tungt? Kan man ta det på tunnelbanan? Bagis är ju lite långt utanför tullarna…
– Snälla, sälj inte stolarna innan helgen, då kanske jag kan fixa en skjuts!
– Kan du tänka dig att köra hem möblerna till mig på Östermalm?
Jag frågade min sambo hur man tar hem möbler om man saknar bil, det verkar ju besvärligt. Det är väl ingen konst, svarade hon av egen erfarenhet.
Vill man verkligen ha något tar man hem det i en taxi, så gör många stockholmare.
Men om man inte vill lägga dyra pengar på taxi då? Stolarna gick till slut till en ung dam som lånat en bil. En angelägen tjej på Söder lovade att hämta soffbordet på måndag kväll. Men det sprack med skjutsen.
– Vi kommer torsdag kväll i stället, efter åtta! Håll bordet!, skrev hon i ett av sina många mess.
Efter åtta visade sig betyda efter klockan 22. Och hon var inte med, utan skickade sin pappa. Hans mobil dog hela tiden när han ringde mig om vägen. Han körde fel men kom till sist fram i kvällsmörkret, en grånad hantverkare med påsar under ögonen av en lång dag och en tuff arbetsvecka.
Jag sa att han måste vara väldigt snäll som kuskade runt så för en gammal möbel.
– Hon är enda barnet, så hon får allt hon pekar på, svarade han.
Sedan betalade han och la det gamla soffbordet bland diskbänkar och cementsäckar på lastbilsflaket.
