2009-04-22
Lön för lögn
Gästkrönikör i Råd & Rön nr 4/2009: Sara Hjalmarson, journaliststuderande.
Jag har en kompis som lever på att lura folk. Nej, han är inte illusionist eller telefonförsäljare. Nej, han står inte på gatan och kränger mobilabonnemang eller elavtal till stressade shoppare.
Hans lurendrejeri är mycket smartare än så. Det går ut på att skriva positivt om olika nöjesevenemang i forum på internet.
Vad de andra unga forumdeltagarna inte vet är att han är betald av ett företag. Om han har sett filmen eller showen han hyllar spelar ingen roll för företaget han jobbar för.
Syftet är att lura människor att han skriver i egenskap av privatperson och att åsikterna som förmedlas baseras på verklig erfarenhet.
I vissa fall går han och hans medarbetare till och med så långt att de svarar på varandras inlägg. Till exempel skulle ett "Kidman var ju jättebra i Guldkompassen" kunna bemötas med ett "ja, men hon var tusen gånger bättre i Australia".
En tråd på ett forum kan alltså helt bestå av ett tomt skådespel vars enda syfte är att marknadsföra. Metoden som används kallas stealth marketing och får sin effektivitet genom att människor inte uppfattar ryktesspridning som reklam.
Det senaste projektet min vän marknadsförde var en scenshow med kända skådespelare. Det gav 150 kronor i timmen.
150 kronor i timmen för att utge sig för att vara någon man inte är och leverera åsikter man inte har något som helst belägg för.
Min kompis ser det dock inte som att han lurar andra, utan försvarar sitt arbete med att han ofta efterlämnar en länk till evenemangets hemsida på forumet. Enligt honom är det ett bra sätt att tjäna pengar på.
Han berättar också om de knep som förstärker illusionen om att det är en vanlig Svensson som ligger bakom snarare än ett listigt marknadsföringsföretag. Till exempel är det smart att göra lite medvetna språkfel, så att man inte framstår som för seriös.
Att vara nyanserad i sitt beröm är också viktigt. Ett alltför entusiastiskt hyllande gör mottagaren misstänksam. Namnet på företaget är okänt, vilket är förståeligt.
Det är nämligen olagligt att maskera marknadsföring så att det inte framgår att det är fråga om marknadsföring. Det ska också tydligt framgå vem som är avsändare. Problemet är dock att utan konkreta bevis är det svårt att fälla ett företag för verksamheten.
Ett giltigt bevis skulle till exempel kunna vara ett skriftligt avtal mellan företaget och dess anställda. Men eftersom man medvetet bryter mot lagen finns förstås inga sådana avtal.
Hur långt får marknadsföringen gå? Att tumma lite på sanningen för en oansenlig summa anses av vissa som acceptabelt. Att gå ett steg längre, att otvetydigt ljuga, kanske inte heller är så farligt, om lögnen är av ringa vikt och ingen blir skadad.
Men om gränsen för vad som tolereras hela tiden flyttas fram är risken att vi blir blinda för konsekvenserna på lång sikt.
För hur ska vi kunna lita på människor eller veta vad som är rätt i ett samhälle där det är omöjligt att avgöra vad som är sant eller falskt?
