2009-06-24

Köpa lycka för pengarna?

Gästkrönikör i Råd & Rön nr 6/2009: Jens Liljestrand, författare, journalist och litteraturforskare.

Det hela började i en antikaffär. Vi – mest hon – behövde ett skrivbord och tänkte kolla efter ett begagnat. I den överbelamrade lilla butiken i Vasastan tittade hon längtansfullt på ett vitt, smäckert men ändå funktionellt skrivbord från förra sekelskiftet. Smekte den släta, vitlackade ytan med blicken. Men priset, 5 500, var förstås alldeles onödigt mycket.

Sen kom Idén. Här var ju Tillfället. Så, när hon var bortrest, köpte jag bordet och fick det hemkört, ställde en bukett rosor på. Hon kom hem, jag visade in henne i sovrummet. Ställde Frågan. Lyckan duggade varmt över oss.

Sen ringarna. Det fina varuhuset, den exklusiva designen. Hittade en guldsmed som gjorde fina saker, diskuterade rödguld och vitguld, titan, diamanter. Skissade, provade, jämförde med andras.

Vi kom tillbaka, tittade igen. En av gångerna såg jag hur hon kollade nyfiket på några halsband med vackra pärlor och silverdetaljer som låg i skyltfönstret. Sånt där man aldrig kommer ha råd med, suckade hon liksom för sig själv.

December kom. Ensam hemma ringde jag och frågade vad de där halsbanden kostade egentligen. Jo, mycket. Alldeles för mycket.

Julafton. Hon öppnade paketet jag lagt undan och sparat till sist.
– För du ska ju ha en riktigt förlovningspresent, skröt jag och hällde upp mer rödvin.

Och sen började jag undra vad jag höll på med.

Som högstadieelev tvingades jag se Staffan Hildebrands film "Stockholmsnatt" där Paolo Roberto spelade sig själv i rollen som våldsam tonåring.

Men medan våldssekvenserna lämnade mig rätt oberörd, minns jag med skrämmande exakthet följande: Paolo använder pengarna från ett av sina rånöverfall till att bjuda den Snygga Tjejen på en fin italiensk restaurang. Till cappuccinon kröner han det hela med att langa över ett guldarmband.

I stället för att bli glad inser Snygga Tjejen att smycket är köpt för stulna pengar och låter det försvinna genom skummet i hans kaffekopp.

Den förnedrande scenen etsade sig fast i min trettonåriga hjärna. Okej att misshandla folk, men att sen använda pengarna för att ställa sig in hos en brud!? Hur vulgär och patetisk fick man bli?

Tjugo år senare stod jag där. Dagen innan Alla hjärtans dag och vi hade sagt att vi bara skulle ha en mysig middag hemma. Men klädaffären hade exakt den typ av klänning med empireskärning som jag vet att hon gillar.

Expediten tindrade sådär med ögonen, suckade över att hon minsann inte skulle få någon present i morgon och verkade impad över att jag hade sån koll på min fästmös smak. Fram med plånboken.

Vad är det i maskuliniteten som får mig att känna att jag måste köpa saker till kvinnan jag älskar? Att jag är omogen, ynklig eller, värst av allt, saknar stil, om jag inte är villig att sätta sprätt på pengar för hennes skull? Varför är jag oförmögen att befria mig från ett patriarkalt handlingsmönster som rimligen borde stå och damma i antikaffären bredvid det där svindyra skrivbordet?

Försommar. Vi planerar den stora Dagen. Hon kommer hem med famnen tung av tjocka glansiga magasin. Suckar över alla kompisar som tjatar om sina bröllopsminnen.
– … och fatta att de lade 15 000 bara på fotografen! Femton? Tusen? Hon nickar och himlar med ögonen.
– "Snåla inte på fotografen", sa hon till mig dessutom, "det var värt varenda öre!" Jag fattar inte hur folk har råd!

Jag skakar på huvudet. Inte jag heller.
I mitt huvud tickar redan miniräknaren.