2010-02-24

Inte så lätt att leva enkelt

Läs teologie doktorn och etikforskaren Ann Heberleins krönika. Hon är också verksam som debattör och skribent. Hennes senaste bok är den uppmärksammade "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".

Autenticitet, en strävan efter det äkta, är ett nyckelord för den växande gruppen borgerliga bohemer – bobos – de där som tjänar tillräckligt mycket pengar för att kunna syssla med yoga och som ser smal europeisk film och som har tid att pyssla med örterna i köksfönstret.

Autenticitet är något som kommer att bli allt viktigare eftersom det äkta och naturliga kräver något som är en bristvara för väldigt många i dag, nämligen tid. Tid att sköta om sig själv och sin kropp, odla egna grönsaker, laga mat från grunden.

Det är ideal som sprider sig likt en farsot, de där kraven på perfektion, naturlighet och sundhet, de där kraven som det krävs både pengar och tid, väldigt mycket tid, för att leva upp till.

Sund och naturlig ska man vara. Ju. I sundhetsidealet finns också en längtan efter det äkta och enkla – genvägar accepteras inte, överdrifter gillas inte. Och det gäller att anstränga sig, med svett skulptera fram den där förmodat perfekta kroppen. Varenda liten tomat ska drivas fram från grunden, surdegen ska jäsa i köket och långkoken puttra. Tid. Det ska ta tid. Bobosarna låter sig inte luras.

Den bildade och upplysta medelklassen vet att det inte finns några genvägar till naturlighet. Status är en äkta kropp i fin form, byggd av yoga, biodynamiskt odlade grönsaker, svindyra hudkrämer från vitamininstitut i Schweiz och år av självförsakelse.

Lyckan finns i ett bröd bakat på egenhändigt tillverkad vildjäst, och harmoni finner man i den orange grytan från Le Creuset med pepparrotskött som gonat sig i timmar. Det "äkta" och "enkla" livet kräver nämligen en hel del tillbehör (frapperande ofta väldigt dyra tillbehör, dessutom).

Och visst vore det väl mysigt med små krukor från Provence fyllda med rosmarin och jäsande degar i härligt rustika skålar i glaserad keramik. Det kan man drömma om regniga, gråa, leriga och liksom utmattade kvällar med tre hungriga barn, kattkiss på golvet, fiskpinnar på spisen och tvätt, läxläsning och tandborsttjat på schemat.

Det naturliga och enkla är sällan enkelt. Vi flyttade ut på landet i jakt på enkelhet, det äkta och det harmoniska. Efter några år med krånglande rör, ändlösa renoveringar – allt för att återskapa husets själ som fanns där under Pergogolven – snöstormar och ogräs som aldrig tar slut flydde vi tillbaka till den konstlade civilisationen.

Det är härligt med kommunalt vatten, underbart med jourbutiker och väldigt fiffigt att kunna köpa djupfrysta kryddörter i små söta förpackningar. Ibland ger en pizza framför teven betydligt mer harmoni än långkokt kalops.

Det är autentiskt svenskt familjeliv trötta fredagskvällar, och sedan vaknar man pigg och käck lördag morgon för att frejdigt baka bröd.

Det känns liksom viktigt att säga det där. Att meddela att mina barn också får hembakt, inte bara Pågens. Fast å andra sidan har väl ingen fått några allvarligare bristsjukdomar av plastförpackat bröd?