Skänk inte till skojare

Julen närmar sig och med den skjuter handelns omsättning som vanligt i höjden. Högsäsong är det även för landets många insamlingsorganisationer.

Vid den här tiden på året, i samband med julruschen (och katastrofer), är vi som mest benägna att öppna våra plånböcker och ge pengar till mer behövande. Omkring en fjärdedel av organisationernas årsintäkter beräknas strömma in just nu.

Totalt sett har svenskarnas givmildhet också ökat mycket kraftigt. Varje år, sedan den stora tsunamin 2004 och därefter, skänker vi omkring fem miljarder kronor, vilket är mångdubbelt mer jämfört med 1990-talets siffror.

Trots lågkonjunktur och skakig arbetsmarknad finns det inte mycket som tyder på att det kommer att klirra mindre i kassorna i år.

Åtminstone inte om man frågar Erik Zachrison, generalsekreterare på Frivilligorganisationernas Insamlingsråd, Frii:
– Nej, Gerd Givare, som jag brukar kalla den typiska givaren, fortsätter att ge. Dels för att hennes skatt har sänkts, dels för att räntorna har gått ner. Hon har helt enkelt fått mer pengar i plånboken.

Inte heller allmänhetens förtroende för till exempel Röda Korset, som sjönk som en sten efter att det blev känt att en tidigare toppchef där nu misstänks för att ha svindlat till sig över fem miljoner kronor, tycks oroa Erik Zachrison nämn värt.
– Det har varit väldigt negativt för Röda Korset, men inte för branschen som helhet. En person som begår kriminella handlingar kan ju dyka upp var som helst.
– Men visst, vår bransch står och faller med förtroende. Om Gerd Givare inte känner att pengarna förvaltas på ett bra sätt och inte blir tillräckligt informerad slutar hon att ge.

Modernt att ge
Men finanskrisen, då? Alla varsel? Har inte det påverkat givandet? Jo, företagen har blivit något snålare, berättar Erik Zachrison. Men inte privatpersonerna, varifrån nio av tio av alla gåvor kommer.

Privatpersoner är alltså den viktigaste gruppen, en grupp där sju av tio är kvinnor. Som Gerd Givare. En kvinna mellan 35 och 65 år, som bor varthelst man åker i landet och som – trots att hon sällan tjänar mer än 25 000 kronor i månaden – skänker runt 1 300 kronor varje år.
– Om lågkonjunkturen fortsätter och arbetslösheten ökar kan det förstås bli mindre. Men att ge har blivit modernt på något vis. Vi vill alla gärna hjälpa människor som kämpar för sin överlevnad, en bra miljö och mänskliga rättig heter.

– Vissa skänker ingenting alls, med argumentet att de ändå betalar skatt. Men de 65 procent av befolkningen som regelbundet skänker är ändå tillräckligt många för att det ska bli fem miljarder kronor per år.

Förslag om avdragsrätt
Och kanske blir det ännu mer. Erik Zachrison tror i alla fall det, särskilt nu när förslaget om avdragsrätt för donationer från privatpersoner kan bli klubbat och förverkligat nästa år.
– Mycket tyder på det. De övriga 26 EU-länderna har den rätten, så varför inte Sverige? Då skulle ju Gerd Givare med familj kunna dra av sitt givande i självdeklarationen.

Frii är ett ideellt branschorgan med ett 90-tal medlemmar, som arbetar för att all form av insamling ska gå korrekt och etiskt till. Här finns de stora insamlarna som exempelvis Cancerfonden, Rädda barnen och Röda Korset, men också mindre föreningar såsom Lepramissionen och Clowner utan gränser.

Gemensamt för dem alla är att de bland annat har ett så kallat 90-konto, det vill säga ett plus- eller bankgirokonto som börjar på 90. Dessa konton kontrolleras av Svensk Insamlingskontroll, SFI, och är ett slags garanti för att minst 75 procent av de insamlande medlen går till välgörande ända mål.

Frii har också en varningslista på sin webbplats, där man avråder allmänheten från att ge till vad man betecknar som oseriösa insamlingsorganisationer.

I nuläget finns det ett trettiotal på listan.
– Så många har det aldrig varit förut. De bedriver omfattande verksamhet över hela landet och ägnar sig ofta åt telemarketing. De ringer Gerd när hon sitter och tittar på tv eller lagar mat, och efter lite övertalning ger hon med sig.

– De saknar 90-konto och gör givarna osäkra. Vi har all anledning att tro att det är väldigt litet pengar som går till deras angivna mål.

Bristande redovisning
Förutom suspekta klädesinsamlingar vill Erik Zachrison varna för Svenska Smärtafonden och Cancer- och Allergifonden.

Enligt honom lämnar de ofullständiga redovisningar, trots att de "i många år" lyckats håva in "ganska omfattande summor".
– Vi kontaktar alla innan de hamnar på listan. Vi ber att få se deras årsredovisningar och bokslut, och frågar varför de inte skaffar ett 90-konto – som är god sed på insamlingsmarknaden. Men vi får bara svaret att det kostar för mycket, att de inte bryr sig eller liknande.

Jan Svensson, kanslichef på Svenska Smärtafonden, säger att de inte har blivit kontaktade av Frii. För övrigt tycker han inte att det behövs ett 90-konto.

Men kan man då som givare lita på er?
– Ja, säger han. Till varje bidragsgivare som begär det skickar vi en redovisning, som är underskriven av en auktoriserad revisionsbyrå. Där får de alla siffror. Som förra året, då 88 procent gick till ändamålet.

Varför har ni inget 90-konto?
– Vi känner inte att det finns någon anledning att ha ett 90-konto på grund av att det finns flera organisationer som inte lyckas klara kravet på 75 procent, men som ändå får behålla sitt 90-konto.

– Vad skulle kännas bäst för dig – att stödja en organisation med ett 90-konto där kanske hälften går fram till ändamålet, eller att stödja en organisation där 87 eller 88 procent går till ändamålet, där du får en redovisning hemskickad?

Extra höga krav
Eva Birath, kanslichef på SFI, tycker att Jan Svensson på Svenska Smärtafonden missuppfattat saken. Dispens ges inte hur som helst, förklarar hon.

– Det kan finnas särskilda skäl till att man inte har uppnått målet, men självklart gör vi en uppföljning, säger hon och fortsätter:
– Att man har en auktoriserad revisor betyder inte att man automatiskt uppfyller 88 procent. En normal revisor granskar att redovisningen är gjord på korrekt sätt, enligt bokföringslagen och årsredovisningslagen. Men vi ställer ännu högre krav på de revisorer som reviderar 90-kontoinnehavarna. Och därefter revideras räkenskaperna en gång till, av våra egna revisorer.

– Vi granskar varje organisations redovisning mycket noga – varje år.

Som exempelvis Cancer- och Allergifonden, en insamlingsstiftelse som trots åtskilliga påtalningar inte uppfyllde 75-procentskravet. I flera år hade dess insamlingskostnader uppgått till 41–57 procent.

Till slut, sommaren 2007, fick SFI nog. Då hade det också uppdagats att stiftelsen, i syfte att minska sina kostnader, överlåtit sitt givarregister och sin personal till en nybildad stöd förening.
– Det var fullständigt oacceptabelt, säger Eva Birath. Det var helt klart att de inte hade följt våra regler.

"Inte oetiskt"
Magnus Montgomery, styrelseledamot och stiftelsen Cancer- och Allergifondens talesperson, är väl medveten om att de står på Friis varningslista.

Kan man som givare lita på er?
– Ja. Vi vet inte varför vi står på deras varningslista. Vi har frågat men inte fått något svar.

Ni har inget 90-konto, till exempel.
– Nej, vi har haft det tidigare.

Har ni övervägt att söka 90-konto igen?
– Ja, vi strävar efter det också. Därför att som det är i dag är ju folks uppfattning att man bara är seriös om man har 90-konto. Frii vill gärna få det att framstå som att de som inte har något 90-konto inte ligger under någon kontroll alls. Men vi ligger ju under länsstyrelsens kontroll.

Vad har jag för garantier för att minst 75 procent av min gåva når fram till det angivna ända målet?
– Vi kan garantera det på samma sätt som alla andra organisationer kan garantera det. Allting vi gör redovisas ju till länsstyrelsen, och den kan också när som helst kontrollera hur vi sköter vår verksamhet.

Ny lag
Och det har också länsstyrelsen gjort. På länsstyrelsen i Stockholm finns en tjock akt om Cancer- och Allergifonden, däribland en flera år gammal rättstvist som myndigheten till slut förlorade.
– Vi ansåg att det var för lite som gick till ändamålet, men läns- och kammarrätten ansåg inte att det fanns något rättsligt stöd för det, säger länsassessor Mikael Wiman.

Men från och med årsskiftet 2010 ändras förutsättningarna för länsstyrelsen att ingripa mot insamlingsstiftelser. Då införs en ny bestämmelse i stiftelselagen som innebär att minst tre fjärdedelar av de insamlade medlen ska användas till ändamålet.

Till detta ska emellertid nämnas att länsstyrelsen inte haft några anmärkningar på hur stiftelsen har redovisat sin verksamhet på senare tid. Tvärtom, av 2007 års insamlade medel (knappt 24 miljoner kronor) har till exempel "cirka 83 procent delats ut till ändamålet", står det att läsa i ett granskningsyttrande från januari i år.

Men, som Mikael Wiman säger:
– Vi hinner inte granska alla organisationer så grundligt som den här. 

Fotnot:
Det finns cirka 500 registrerade insamlingsstiftelser i Sverige. Somliga granskades 2008. I Stockholms län granskades de stiftelser som hade störst förmögenhet, det vill säga cirka 10 procent.

Därför ger vi till andra

Svenskarna är givmilda och ideellt engagerade. Men varför skänker vi pengar och saker till människor som vi inte känner?

Det finns två enkla förklaringar till det, berättar Lars Svedberg, professor och chef för en stor grupp som forskar om det civila samhället vid Ersta Sköndal högskola.

Den ena handlar om vårt ekonomiska välstånd.
– Det är enormt. Just nu, 2009, när det är mycket övertoner om kris och recession och andra bekymmer, är det ju ändå väldigt få i Sverige som inte har det hyggligt eller riktigt bra. De flesta svenskar har mer än de behöver.

Människokärleken är den andra förklaringen. Det vill säga vår osjälviskhet eller oegennytta. Eller altruism, som Lars Svedberg väljer att kalla det.
– Det finns en altruist inneboende i människan. Om man har det någorlunda anständigt ställt är det ganska naturligt att dela med sig av det man har.

Att Sverige, jämte Danmark, har världens högsta skatter gör oss heller inte mindre benägna att ge, fortsätter Lars Svedberg.
– Man skulle kunna tro det. Men ett högt skattetryck tycks inte påverka människor alls så mycket. Efter tsunamikatastrofen julen 2004 skänkte svenskarna mer pengar än någonsin till de ideella insamlingsorganisationerna.

– Det var en normal, sund och naturlig reaktion. Men det intressanta är att det har kommit att hamna på en hög nivå som har stabiliserats.

– Vi börjar närma oss sex miljarder. Nu får vi se vad den här recessionen innebär, men jag tror inte att det kommer att sjunka så dramatiskt.

– Svenskarna är helt enkelt makalösa. När det gäller ideella och obetalda engagemang ligger vi på topp i världen tillsammans med holländarna, amerikanerna och norrmännen.

Kollektiv individualism
Individualiseringen i samhället, där fokus kommit att riktas alltmer mot det egna jaget, utgör inte alls något hot mot det obetalda engagemanget. Individualism utesluter nämligen inte kollektivism, understryker Lars Svedberg.
– Upptagenheten av det individuella livsprojektet är förvisso mycket större i dag än tidigare. Men varför skulle det stå i motsättning till att man engagerar sig för andra eller ger bort pengar?

Hur kommer det sig att vi ger så mycket just i juletider?
– Det har naturligtvis att göra med kulturella traditioner. Det är en påminnelse om att alla inte har det lika bra. Det är en sanslös och nästan obehaglig konsumtion som vi ägnar oss åt i juletid. Om man inte skänker någonting någon gång tror jag att man mår ganska dåligt.

Text: Pontus Ohlin
Foto: Göran Tersmeden

90-konton

• Beviljas av stiftelsen Svensk Insamlingskontroll, SFI, som har till uppgift att övervaka och kontrollera användningen av dessa konton.
• Syftet är att försäkra allmänheten om att pengarna går till välgörande ändamål.
• För att bli beviljad, och få behålla, det sjusiffriga 90-kontot måste organisationen uppfylla SFI:s krav och följa dess regler. Bland annat måste minst 90-konton 75 procent av de insamlade medlen gå till det angivna ändamålet.
• I dag finns drygt 350 organisationer med 90-konton.
• Konton som börjar på 91, 92 osv är inte 90-konton. Det förekommer argument som att 90-konton tagit slut – det är inte sant!

• Mer information finns att läsa på webbplatsen www.insamlingskontroll.se.

Osäker?

Skänk inga pengar om organisationen …
… inte ger ett pålitligt intryck
… inte har ett 90-konto
… inte har ett fungerande telefonnummer
… inte har uppgivit en gatuadress till sitt kontor
… har bössinsamlare som inte kan identifiera sig.
(Friis rekommendationer)

Se upp med de här!

Frii avråder allmänheten att skänka pengar till följande organisationer.
De saknar 90-konto och i somliga fall sker insamlingen på ett oetiskt eller oansvarigt sätt, menar Frii, som endast rekommenderar organisationer som står under kontroll av SFI, Svensk insamlingskontroll.

• Al-Aqsa Spannmål Stiftelse
• Baltic 2000
• Cancerhjälpfonden
• Cancer- och Allergifonden
• Cancer- och Allergifondens Stödförening
• Cancer- och Barnhjälpen
• Cancer- och Miljöfonden, CMF
• CURO Riksföreningen för cancersjuka
• Developing World Clothing
• 4-Life
• Fonden för Rehab o medicinsk forskning, FRF-Stiftelsen
• Fria Kristna Missionshjälpen, FKM
• Främjande av den iranska kulturen, FIK
• Gatubarnsföreningen
• Hjälpfonden
• Hjärtehjälpen
• Humana Sverige/U-landshjälp från Folk till Folk, UFF
• Innocent Child/Krigets Oskyldiga
• Insamlingsstiftelsen för Handikappades Rekreation
• Klädinsamling Service
• Mojahedin Sympatisör Förening, MSF
• Neurologisk Handikapp och Cancerforsk ning, NHC
• NYTEX
• Orphan Home Care
• Samhällsfonden/Svenska Samhällsfonden
• Stockholmsstorken/Storken
• Svenska Smärtafonden
• Sveriges Cancersjukas Riksförbund
• Telehjälpen

Listan är från november 2009. På Friis webbplats, frii.se, uppdateras listan kontinuerligt.