Råd&Rön använder cookies för att förbättra upplevelsen av webbplatsen.

Jag accepterar

Usla arbetsvillkor chokladens baksida

Kakaon i våra chokladkakor är resultatet av hårt och ofta underbetalt arbete. Kakaoböndernas barn vill inte följa i sina föräldrars fotspår, och världen står inför en stundande kakaobrist.

Trots skuggan under kakaoträden är värmen och fukten påtaglig. Efter bara några minuters skördande rinner svetten i pannan på kakaoarbetarna, den tränger igenom tyget på deras slitna och solkiga t-shirts. Med hjälp av stora machetes hugger de ner de kakaofrukter som sitter lätt tillgängliga på kakaoträdets stam.

De frukter som sitter högre upp i kronan kräver ett verktyg som går under det ruggiga namnet go-to-hell, en vass metallkrok fastsatt på en lång bambustav som kan kroka av eller hugga ner de åtråvärda frukterna.

– Det är mycket hårt arbete. Man använder machete och sin egen styrka. Kakaoträdet är mjukt, man kan lätt skada det, och man måste vara mycket försiktig och arbeta runt det, säger Ferida Abena, en av kakaobönderna i byn New Koforidua i södra Ghana.

Hon äger 15 tunnland med kakaoträd, och för pengarna hon får därifrån försörjer hon sin familj med sju barn.

– Jag jobbar där sju timmar om dagen, varje dag i veckan utom söndag, säger hon.

Kakaoträden bär frukt två gånger om året, men arbetet pågår året om.

– Det är skörd, ogräsbekämpning, beskärning, hopsamling och uppbrytning av kakaofrukterna, och torkning av kärnorna, säger Gamor Mensah Fredrick, en annan kakaobonde i byn.

Han har sex barn mellan 15 och 25 år, och han äger 21 tunnland kakaoplantage, vilket är precis tillräckligt för att försörja hans familj.

Skördar kakao

Risk för skador

I New Koforidua är 90 procent av den arbetsföra befolkningen bönder, och de flesta av dem är just kakaoodlare. Odlandet sker i liten skala, det är familjeägda planteringar med få, om några, anställda. Risken för skador är stor.

– Säckarna med kakaobönor kan väga 50 kilo. När man rensar bort ogräs kan man hugga sig i benet med macheten. Go-to-hell-verktyget kan lossna och falla ner i ansiktet, säger Kwaku Siaw, som är en av de yngsta kakaobönderna i området.

Efter det att han och de andra bönderna har samlat ihop kakaofrukterna på marken hugger de upp de tjocka skalen med machetesarna. Under skalet syns det vita, sötsyrliga höljet kring kakaobönorna.

Frukternas innandöme töms ut på stora palmblad som har bretts ut på marken. Där ligger de i ungefär en vecka, under ytterligare ett lager palmblad som skydd. Under den tiden fermenterar köttet bort, och de frilagda kakaobönorna läggs ut på stora bord i solen för att torka. 

Det är först nu som bönorna börjar smaka som den choklad vi känner till, i varje fall den lite bittra smaken av finchoklad med hög kakaohalt.

Lukrativt för uppköparna

Men vad finchoklad smakar är något som Ferida Abena, Gamor Mensah Fredrick och Kwaku Siaw inte vet mycket om. Själva har de inte råd att köpa den produkt som de producerar råvaran till. Trots att de arbetar nästan alla dagar i veckan blir det inte mycket pengar över.

Genomsnittsbonden i Ghana skördar 500 kilo kakao om året. För det får de 1 500 cedis, knappt 3 400 svenska kronor, och det ska räcka hela året. De flesta kakaobönder drygar ut inkomsterna från kakaon med att odla andra grödor, som jams och kassava.

Walter Alifo är en ung lärare på den lokala skolan som är engagerad i rättvis handel. Till skillnad från många av bönderna i byn har han utbildning utöver grundskola, och han pratar flytande engelska. Han är upprörd över hur kakaobönderna behandlas:

– Kakaoköparna är rikare än bönderna; att köpa kakao är en lukrativ verksamhet. De kommer här med sina fancy bilar med fyrhjulsdrift. Hur kommer det sig? Många gånger blir bönderna lurade av skrupelfria köpare.

– Köparna fifflar med vågarna; de ändrar friktionen på vågen så att en säck som väger 40 kilo bara ser ut att väga 30 kilo. De kapitaliserar på böndernas omedvetenhet, att de inte vet själva vad säckarna väger. Bönderna har heller inte något att sätta emot; de behöver de pengar de kan få, säger han.

Sedan han fick reda på lurendrejeriet med vågarna har han köpt in en egen våg till kontoret.

– Där kan alla som vill komma och provväga, säger han.

Värsta sortens barnarbete

Kakaobranschen har länge haft problem med oschysta arbetsförhållanden. År 2000 avslöjade en BBC-dokumentär att barn tvingades arbeta oavlönade på kakaoodlingar i Västafrika.

Den internationella arbetarorganisationen, ILO, definierade arbetet på kakaoodlingarna som den värsta sortens barnarbete, det vill säga arbete när barn bär tungt, arbetar långa timmar eller arbetar med farliga verktyg.

Efter att en konsumentbojkott hotade hela kakaoindustrin lyckades två amerikanska politiker driva igenom en överenskommelse, Harkel-Engel protokollet, som skulle eliminera åtminstone den värsta formen av barnarbete.

Protokollet var en frivillig överenskommelse mellan bland annat kakaoindustrin, kakaoarbetare, regeringarna i Ghana och Elfenbenskusten och lokala organisationer. Den 1 juli 2005 skulle protokollet träda i kraft. Men datumet kom och gick utan att protokollets alla krav uppfyllts.

En ny deadline sattes upp, som inte heller hölls. Problemen med barnarbete kvarstår alltså i kakaobranschen, vilket blev än mer tydligt i dokumentären The Dark Side of Chocolate av den danska journalisten Miki Mistrati, som visades 2010.

I filmen kan man se hur barn från Mali förs över gränsen till Elfenbenskusten, där de säljs till kakaobönder för 250 euro. Barnen, mellan 10 och 15 år gamla, tvingades där utföra tungt och farligt arbete, oftast utan lön.

Kakaon som barnen plockade hamnade sedan i chokladkakor från kända varumärken. Kakaoindustrin lovade återigen bot och bättring, men år 2012 kom Miki Mistratis uppföljande film, Shady Chocolate, som visade att de åtgärder som kakaoindustrin lovat inte genomförts, och att barn fortfarande arbetar inom kakaoindustrin.

Smakar kakaoBonus via Fairtrade

I New Koforidua är situationen, trots det hårda arbetet, bättre. Gamor Mensah Fredrick, Kwaku Siaw och Ferida Abena säljer, liksom flera andra kakaobönder i byn, sin kakao via ett Fairtrade-certifierat kakaokooperativ.

På Fairtrade-odlingar är barnarbete inte tillåtet, och genom organisationen får bönderna utöver priset för kakaon även en bonus som ligger på 200 dollar, eller knappt 1 350 kronor, per ton kakao. Bonusen är något som bönderna i New Koforidua framhåller som en stor anledning till att de väljer att sälja via Fairtrade-kooperativet.

– För bonusen kan jag köpa machetes och stövlar. Jag köper också böcker till mina barn för den, säger Gamor Mensah Fredrick.

Bonusen gör det också lättare för kakaoböndernas barn att gå i skolan i stället för att arbeta ute på odlingarna.

– Jag var sex år när jag började arbeta med att plocka kakaofrukter från marken, och när jag var 15 år började jag att skörda. Mina egna barn hjälper bara till på odlingarna på helger och lov, säger Gamor Mensah Fredrick.

Kan betala av lånen

– Tidigare har jag lånat pengar för att betala skolavgiften för mina fyra barn. Tack vare Fairtrade har jag kunnat betala tillbaka en del av de lånen, säger Kwaku Siaw.

Han har nyligen återgått till kakaokooperativet efter att ha sålt till andra köpare under en tid.

– Jag var med i Fairtrade-kooperativet först, men andra köpare övertygade mig att gå ur; de lockade med bättre förmåner. Men det var inte tillräckligt bra. Jag har nu kommit tillbaka till kooperativet; de har bättre bonusar, säger han.

Utöver bonusarna får bönderna också mer att säga till om genom kooperativet. Som grupp är de en starkare förhandlingskraft, och alla kan delta i möten där gemensamma frågor diskuteras.

Människohandel

På Fairtrades regionalkontor i Ghanas huvudstad Accra finns Fairtrade-produkter från världen över utställda i en monter. Det är te, kaffe, chokladkakor och till och med en fotboll.

Oftast är det enda chansen för producenterna att se slutprodukten av det de tillverkare, berättar Kwame Banson, koordinator för Fairtrade i Västafrika. Han är en av organisationens varmaste förespråkare, och han pratar engagerat om vilken räddning Fairtrade är för de fattiga bönderna och deras barn.  

– När bönder inte har råd att ta hand om sina barn blir de lätta offer för människohandlare. De säger ”kom till oss, vi har mat”. Fairtrade ger barnen valmöjligheter, som att gå i skolan. Bästa sättet att bekämpa terrorism är att ge folk valmöjligheter, säger han.

Barnen vill inte ta över

Men ett problem är att kakaoböndernas barn, som fått utbildning, inte själva vill fortsätta i sina föräldrars fotspår. För även om bönderna i New Koforidua är Fairtradeanslutna ser deras barn inte någon framtid i något så olönsamt och otacksamt som kakaoodling.

Varken Gamor Mensah Fredrick eller Kwaku Siaws barn vill bli kakaobönder, och bara ett av Ferida Abenas barn har uttryckt något intresse för att odla kakao.

– Inte förrän kakaopriset ökar kommer några unga bönder att vilja hålla på med kakao, säger Kawaky Siaw.

– Medelåldern för kakaobönder i Ghana är 54. Om 20 år är de 74 år. Om inga unga bönder kliver in och tar över kommer vi inte att ha någon kakao. Men en ung människa som ser sin far kämpa med att sätta mat på bordet och få kläder på kroppen vill inte jobba som kakaobonde, säger Kwame Banson.

Kakaobönor

Stundande kris

Ghana är ett av världens främsta kakaoproducerande länder, och frågan är vad de stora chokladföretagen kommer att göra om Ghanas bönder slutar att odla kakao.

Kommer de att betala mer för att få bönderna att fortsätta? Eller kommer verksamheten att förflyttas till länder där kakaoodlandet är mindre organiserat? Länder där bönder tjänar ännu mindre och där barnarbete fortfarande är vanligt.

Den stundande kakaokrisen är välkänd inom branschen. Mondelēz International är ett av världens största chokladföretag, som bland annat äger Milka, Toblerone och Marabou. De har nyligen lanserat ett eget program, Cocoa Life, för att säkerställa att de kommer att få tag på kakao även i framtiden.

– Genom programmet försöker vi få unga kakaobönder att se kakaoodlande som en framtidsutsikt. Cocoa Life ger oss större möjlighet att vara involverad på odlarnivå och att kunna påverka mer, säger Celin Huseby, nordisk kommunikationschef på Mondelēz International.

Ny märkning oroar

Mondelēz International är en viktig inköpare av Fairtrade- och Rainforest Alliance-märkt kakao, och köper bland annat Fairtrade-certifierad kakao från bönderna i New Koforidua.

Kwame Banson hoppas att Mondelēz ska fortsätta köpa Fairtrade-kakao även om de har sin egen märkning, så att bönderna kan fortsätta ha det inflytande de har i dag.

– Det är viktigt att bönderna behåller självbestämmandet, att de själva kan fatta beslut om hur de vill förbättra sitt samhälle. Bönderna utvecklar ett oberoende där de själva kan bestämma hur Fairtrade-premien ska spenderas så att det bäst gagnar företag, familjer och det lokala samhället. Det är bönderna själva som bäst vet hur de ska investera i sin framtid, säger Kwame Banson. 

Text och foto: Annika Berge

 

Prenumerera
prenpuff

Få tillgång till allt

 10 nr av tidningen.
 Alla tester på webbplatsen.
 Läs tidningen digitalt.

     Beställ här >>

Kakaons historia:

Bransch präglad av slavarbete

Kakao har ätits av människor i årtusenden. Aztekerna sägs ha trott att kakao var en gåva från Quetzalcoatl, vishetens gud, och kärnorna hade så mycket värde att de användes som valuta.

Aztekerna intog främst kakao som en skummig, bitter dryck smaksatt med kryddor och chili. Den antogs ha medicinska egenskaper, bland annat som ett afrodisiakum. När Christofer Columbus kom till Amerika upptäckte han vilket värde som tillskrevs kakaon, och han tog med den tillbaka till Spanien.

Där började man tillsätta socker. I 100 år var chokladen en spansk hemlighet. Sedan spreds den vidare till övriga Europa, och då var det främst överklassen som hade råd att njuta av den. Med industrialiseringen blev choklad billigare att framställa, och den spred sig till övriga folket – nu ville alla ha den nya chokladen.

För att stilla européernas chokladhunger börjades kakaoträdet spridas ut i kolonierna. Britterna planterade träd i Sri Lanka, holländarna i Venezuela, Java och på Sumatra, och fransmännen tog trädet till Västindien.

Eftersom själva kakaoodlandet fortfarande var extremt arbetskrävande krävdes ny arbetskraft i form av slavar från Afrika. Även efter det att slaveriet upphört bestod de hårda arbetsförhållandena på kakaoplantagerna.

1910 vägrade William Cadbury att köpa kakao från odlingar med dåliga arbetsförhållanden om inte dessa förbättrades. Men 100 år efter det att krav första gången ställdes på bättre arbetsförhållanden kvarstår problemen fortfarande inom kakaoindustrin.