Digitala betalningar – men inte för alla

Glappet ökar mellan dem som använder sig av olika digitala betaltjänster, till exempel internetbank, Swish eller Izettle, och dem som inte klarar av dem. Det konstaterar länsstyrelserna i landet som bevakar utvecklingen. Det är många som har ­svårigheter, säger

Christina Rehnberg, nationell sam­ordnare för länsstyrelsernas betaltjänst­uppdrag.

Bert-Ove Kvarnström, som bor i den lilla byn Långträsk i Skellefteå kommun är en av dem som har ­problem. Han är 72 år och, har ingen dator.

– Nej, datorn och jag kommer inte överens. Jag gillar inte sån teknik, säger han.

Räkningar betalar Bert-Ove Kvarnström via privatgiro, för det finns en brevlåda i byn. Och brevbäraren kommer varje vardag, om än väldigt sent på dagen, tycker Bert-Ove. Tidigare skötte lantbrevbärarna vissa betaltjänster, men den servicen försvann 2009 när Svensk Kassaservice lades ner.

– Och privatgiro kostar mig cirka 300 kronor om året, så det blir ju en extra utgift.

Om Bert-Ove Kvarnström eller någon av hans grannar vill ta ut kontanter får de åka till Burträsk, tre mil bort.

– Jag är gammal buss- och lastbilschaufför, så jag har inga problem med att ta bilen och köra dit. Men jag har grannar utan bil, och de måste be någon om skjuts om de ska till samhället.

Christina Rehnberg konstaterar att läget förvärras för varje år:

– Äldre och personer med funktionsnedsättning kan ha svårt att lära sig tekniken. Och de som har dålig ekonomi har inte råd att köpa en dator eller smart telefon. Nyanlända flyktingar eller EU-migranter som arbetar här periodvis ­­får inte bank­konton med koppling till digitala ­betaltjänster om de inte har giltiga id-handlingar.

Länsstyrelserna skriver i sin rapport att en miljon människor berörs direkt av betaltjänst­problematiken. Indirekt drabbas ytterligare en halv miljon: till exempel anhöriga, personliga ­assistenter och gode män som måste hjälpa till med betalningarna.

– Det blir en otrygg situation för många som måste låna ut sina kort och lämna ut sina koder till dem som hjälper dem med betalningarna, säger Christina Rehnberg.

Hon påpekar också att många flyktingar på asylboenden i glesbygden har problem. Många är vana vid att använda kontanter och vill fortsätta med det. Deras uttag har lett till att pengarna har tagit slut i uttagsautomater och på serviceställen, vilket förstås har lett till ytterligare problem.

Vissa storbanker erbjuder fortfarande brevgiro, det vill säga möjlighet att betala räkningar genom att posta inbetalningskorten. Men tjänsten kostar i dag mellan 150 och 350 kronor per år, och bankerna har aviserat att priset kan komma att höjas.

Ett annat problem är att antalet bankkontor som hanterar kontanter har minskat kraftigt. 2011 fanns 1 415 kontor med kontant­hantering, Fyra år senare finns det 694. Dessutom har 154 bankkontor och 500 uttagsautomater stängts under samma period.

Det finns betalserviceombud på ett antal orter i glesbygden, butiker som också ombersörjer till ­exempel tips, spel och paket. Flera av dem får statligt stöd. Men trots detta lägger många ner. Särskilt i norra delen av landet får många då åka långt för att ta ut kontanter. Alla invånare i Vittangi, Hakkas eller Fredrika har runt 50 kilometer till närmaste kontantuttagsställe.