Susanna Eklund: En mästerklagares stoltaste ögonblick

Det plingade till i inkorgen. ”Hej, mitt namn är Henrik och vi är kollegor. Jag tycker det är tråkigt att du äter banan utan att bjuda”. Pling! Ännu ett mejl. ”Hej, vill bara säga att jag tycker man ska ha ordning på sitt arbetsbord. MVH Henrik”. Pling igen.

Att Henrik överöste mig med klagomål ­berodde på att jag hade berättat att jag mejlat Ica och klagat på ett paket frusna hallon som smakat mögel. Föga anade jag då att jag skulle bli hans driftkucku. Jag som alltid fått beröm av typen ”du är så duktig som skriver och klagar, tänker alltid att jag ska göra det, men orkar aldrig”.

För ja, visst har jag klagat. Till snabb­matskedjan Big Burger, för att toa­letterna var snuskiga, till Pagina förl­ag, för att Marie Kondos bok "Konsten att städa" var full av korrekturfel, till Bookbinders Design på NK, för att de inte slog in reaprodukter. Eller det var mer en fråga. Man pratar om butiksdöden, hur kan en butik icke se att inslagningen är en konkurrensfördel ­gentemot nätet?

Bookbinders har ännu inte svarat, men de fl esta gör det. Ica skickade ett tillgodokvitto och jag fick en ny upplaga av städboken. Tyvärr har det inte hjälpt mig att städa bättre, men det klagomålet får jag nog skicka till någon annan.

Jag ger beröm också, skrev ett tackkort till biograf­maskinisten på Saga i Stockholm. Visserligen som tack för att han gav mig en fribiljett efter att jag klagat på att filmen var repig, men ändå. Kassörskan var helt oförstående. Jag hade ju sett klart filmen? Ja, jo, men slagrepan störde ju upplevelsen. Tack och lov klev maskinisten in och gav mig en fribiljett, som jag tacksamt tog emot samtidigt som jag undrade vilken stackars nybörjare som förstört den dyra filmkopian. Det kunde varit jag, nybliven maskinist som jag var.

Mitt stoltaste ögonblick som klagande konsument är annars jeanskjolen från Gap på 90-talet. Det är lite som Östersunds fotbollsframgångar i Europa League förra året. Det är så kul när svenska lag lyckas internationellt. Jag hade köpt en jeanskjol i London. Väl hemma sprack den, mitt i ett kliv. Vad göra? Jag tog en polaroidbild – mobilkameror fanns inte då – och skickade ett brev med kvittot. Till min stora glädje dröjde det knappt en vecka – posten fungerade då – så hade jag en ursäkt och pengarna tillbaka.
Men det handlar inte bara om pengarna – rätt ska vara rätt. Eller okej, när det gäller hamburgerkedjan ville jag ha en gratis burgare. Och det fick jag, en hel meny. I alla fall på papperet. För i Big Burgers brev beklagade de sig och ville kompensera mig med ett riktigt skrovmål. Problemet var bara att inga presentcheckar låg i kuvertet. ”Varsågod här kommer presentcheckar”, skrev de. Eh, nej, det gör det inte, tänkte jag, men kunde ju inte gärna skriva ett brev till.

Jag berättar även detta för min kollega som skrattar hejdlöst, säker på att de gjorde så med flit. Jag försöker övertyga honom om att det ändå var ursäkten som var viktigast.
Sedan säger jag att det finns forskning som visar att vi som säger till när någon vara är fel också är mer benägna att säga till när något i samhället är fel. Fast det är en lögn. Jag har inte hittat någon sådan rapport. Men jag tror att det är så. 

Kan inte någon forska på det?

Susanna Eklund är manusförfattare med ett förflutet som ståuppkomiker.

Detta är en krönika, vilket innebär att de åsikter som uttrycks är skribentens egna.