Peppar till orimligt pris

Indien, som i århundraden varit en av världens viktigaste kryddbodar, har på senaste år fått konkurrens av framför allt Vietnam. Tillsammans med Indonesien står dessa länder för ungefär 60 procent av världens produktion av svart och vit peppar.

Pepparn produceras till största delen av ägare till små jordlotter på 1–2 hektar.

Priset på peppar hör till de mest rörliga råvarupriserna i världen, och därför är odlarna med små jordlotter väldigt sårbara. De har enbart peppar på sina fält, och om pepparpriserna rasar förlorar de allt. Deras jordar har också under decennier utarmats av kemikalier från gödningsämnen och bekämpningsmedel. Växtsjukdomar och felslagna skördar har blivit väldigt vanliga.

När världsmarknadspriset på peppar sjönk som en sten i början av 00-talet minskade odlarens ersättning med en femtedel på några få år. Samtidigt minskade avkastningen av pepparskörden på grund av olika växtsjukdomar. Odlarna kunde inte betala sina lån. Några tog ytterligare lån för att kunna betala de gamla, ibland med en ränta högre än 25 procent. När en odlare inte kunde betala hotade banken eller ockraren med att värka honom. Det var orsaken till den självmordsvåg som grasserade bland odlarna i Wayanaddistriktet i Kerla i södra Indien i början av 2000-talet.

– Mer än 1700 pepparodlare tog livet av sig genom att hänga sig eller genom att dricka av sina egna bekämpningsmedel, berättar Anil Kunar, chef för ett jordbrukscenter i Wayanad.

Lokala, ideella organisationer startade utbildningar för att hjälpa skuldsatta odlare eller gav ekonomiskt stöd till efterlevande. Skuldlättnader på upp till 100 000 rupier, nästan 1700 euro, gavs till odlarna av Keralas regering. Ändå är många odlare beroende av lån för att överleva.

 

Vitpeppar från Indonesien

Ön Bangka i Indonesien har sedan årtionden försett svenska kök med vitpeppar. Pepparodlarna här kämpar med liknande problem som de indiska odlarna. De ska också försöka förhandla med lokala uppköpare som i sin tur säljer vidare till exportörer i Bangkas huvudstad Pangkal Pinang. Odlarna har ingen chans att påverka priset de får från uppköparna. De har inte råd att avstå från de anbud de får, då de behöver pengarna så snart som möjligt.

Det blir också ofta de lokala uppköparna som förser odlarna med gödningsämnen och bekämpningsmedel, ett ekonomiskt beroende där även information om pepparpriserna ingår.

– I dessa isolerade delar av Indonesien har odlarna svårt att få information på egen hand, säger Caecilia Widyastuti, jordbruksexpert i Jakarta.

I Indien är det samma sak. I den lilla staden Pulpelly uppe i bergen i Wayanad ligger pepparbutiker sida vid sida på huvudgatan.

Raju är köpman och köper upp 400–500 ton peppar från lokala odlare varje år.

– Jag förhandlar inte med odlarna. Jag erbjuder dem marknadspriset. Sedan säljer jag till exportörerna på samma villkor. Jag har lika lite att säga till om priset som odlarna har, säger Raju.

Välkända kryddmärken

Många av de välkända kryddmärkena i Sverige köper peppar från Indien och Indonesien.

– Vi är medvetna om att de skiftande priserna är ett stort problem för odlarna, säger Christer Karlsson, kvalitetschef på Kockens.

– Därför har vi ett samarbete med vår leverantör i Indien, som arbetar med odlare på kontraktsbasis. Det är ett sätt att garantera odlarna ett anständigt pris så att de kan göra de investeringar som behövs.

Men ”ett anständigt pris” betyder att odlarna måste gå med på ett pris innan skörden är bärgad. Att få ett högre pris än världsmarknadspriset om det skulle rasa är inte aktuellt.

Axfood ser både Indien och Indonesien som högriskländer när det gäller arbetsförhållanden och mänskliga rättigheter men har fortfarande inte gjort några revisioner där.

– Vi planerar sociala revisioner bland alla våra leverantörer under de närmaste tre åren. Om vi finner oacceptabla förhållanden kommer vi att ta upp det med leverantörerna och diskutera hur de ska kunna förändras, säger Ingmar Kroon, informationschef på Axfood.

Santa Maria har sedan flera år en uppförandekod för etiska inköp. I år har de börjat arbetet med en uppförandekod för leverantörer. Kockens uppger också att de har revisioner bland sina leverantörer runt om i världen.

UPPDATERAD 2011-12-15: Här kan du läsa Icas genmäle.

UPPDATERAD 2012-01-10: Här kan du läsa Lidls genmäle.

 

Inget intresse för socialt ansvar

Men i Indonesien får vi av lokala pepparexportörer höra att de internationella uppköparna nästan aldrig frågar om sociala och ekonomiska förhållanden bland odlarna. I de indiska pepparbergen i Wayanad i Kerala säger de som vi intervjuat samma sak. Köpmannen Raju har aldrig hört någon av de stora internationella exportörerna fråga om sociala eller ekonomiska förhållanden bland odlarna.

– De frågar om pris och kvalitet, konstaterar han.

John Joseph på en lokal, ideell organisation i Kerala bekräftar bilden:

– Under självmordsvågen besökte de stora exportörerna Wayanaddistriktet som vanligt men visade aldrig något intresse för att stödja hjälpprogrammen för offren eller för att förebygga fler dödsfall, säger han.

Vad kan konsumenterna göra?

Hur ska odlarna kunna garanteras en stadig inkomst om priserna fortsätter att åka bergoch dalbana efter världsmarknadens efterfrågan? Fairtradepeppar är ett av svaren.

– Vi startade 2005 efter det dramatiska prisraset. I år kommer 3 600 odlare att certifieras för Fairtrade, säger Tomy Mathews på Fairtrade Alliance Kerala.

År 2010 låg pepparpriserna runt 2 euro per kilo till odlarna.

– Vi sätter vårt minimipris för Fairtrade i Kerala till cirka 2,5 euro per kilo. Nu har pepparpriserna stigit över Fairtradepriset, men när som helst kan priserna rasa igen.

Den mesta pepparn i Wayanad säljs fortfarande inte som Fairtrade. Det finns en viss efterfrågan på Fairtrade, men exportörerna vill ha stora kvantiteter när de köper. De bryr sig inte om att separera Fairtradepeppar från den vanliga pepparn, säger Tomy Mathews.

Fairtrade okänt

På Bangka i Indonesien frågar vi alla vi möter inom pepparhandeln om Fairtrade, men ingen har hört talas om det.

Även om flera av kryddmärkena i Sverige har en så kallad uppförandekod om socialt ansvar för leverantörerna nämns inte någonstans ett skäligt pris för odlarna.

Ingmar Kroon, presschef på Axfood:

– Vi är medvetna om att vår uppförandekod inte tillämpas för odlarna. En möjlig lösning kan vara att vi försöker styra över inköpen till Fairtrade, men det är något vi först måste diskutera med våra leverantörer.

Enligt Sandra Flodström på Santa Maria är förhållanden som de vi beskriver i Indien och Indonesien oacceptabla.

– Vi köper även Fairtradecertifierad peppar som garanterar odlaren ett minimipris. Men tillgången är begränsad och det finns inte tillräckliga volymer för våra behov, säger hon.

Det här motsägs av K M George, koordinator i organisationen Wayanad Organic:

– Vi har hundratals Fairtradecertifierade odlare, men vi upplever att det inte är någon som helst efterfrågan på denna peppar.

 

 

Neethus pappa hängde sig

– En morgon när vi vaknade hittade vi pappa. Han hade hängt sig i sovrummet, precis här, säger 20-åriga neethu och pekar in i ett mörkt hörn i det dammiga sovrummet.

Neethus pappa Narayanan var pepparodlare. Han var en av de mer än1700 odlare som begick självmord på grund av skuldproblem i början av 2000-talet i Wayanad-distriktet i den indiska delstaten Kerala. I dessa grönskande bergstrakter är pepparodling i liten skala den enda möjligheten till försörjning för majoriteten av befolkningen.

Neethu bor tillsammans med sin mamma och sin fjortonårige lillebror. Efter pappans död har de tre delat på arbetet med pepparn och andra grödor som växer på den lilla jordlotten invid huset.

Kan inte leva på minimilönen

Diddihatono bor med sin hustru, son och föräldrar i ett litet hus i en by på Bangka i indonesien. familjen består av sju personer som alla ska dela på inkomsterna från pepparbuskarna.

– Vi kan inte leva enbart på pepparodlingen. Min bror och jag arbetar på ett gummifält till middagstid innan vi beger oss ut på pepparfälten. Pepparskörden slog fel förra året. under lång tid har vi bara haft inkomsterna från gummit, säger diddihatono.

Han skördar tillsammans med brodern Joserin 10 kilo gummi under en normal dag. en dags inkomst från gummit ger 4 euro per person. På en månad tjänar var och en av dem strax över den lagstadgade minimilönen.

Men det går inte att leva på den. Man behöver nästan dubbelt så mycket i månaden för en familj på 3–4 personer i Bangka.

Diddihatonos familj har bara råd med ett mål mat per dag. det består av grönsaker från fälten och ris som de måste köpa. fisk eller kyckling äter de en gång var fjortonde dag.

TEXT: FREDRIK JOHANNISSON och PETER BENGTSTEN, DAN WATCH översättning och bearbetning CHRISTINA FARM