Hoppa till innehållet
Läs mer

Mörk verklighet bakom Sydafrikas vin

Det är en mörk verklighet bakom sydafrikanska viner. Svenskarna dricker sydafrikanskt vin som aldrig förr. På pappret har vinlandets svarta och färgade fått rättigheter, men jordlösa bönder kämpar mot missbruk, våld, aids och diskriminering. För dem lever apartheid fortfarande.

Publicerad

 

 

Vinflaskor, fotografiSvenska konsumenter häller ofta en Podium Pinotage i glaset. I sydafrikanskt vin får man nämligen kvalitet till ett rimligt pris. Sedan 1993 har vinimporten från Sydafrika ökat från knappt 59 000 liter till drygt 26,6 miljoner liter år 2008. Näst efter Storbritannien är vi landets största köpare av buteljerat vin.

Efter apartheidregimens fall har kvaliteten på vinet stigit. Demokratin gav producenterna tillgång till världsmarknaden och intäkterna har använts till att producera bättre vin på Afrikas sydliga spets. Ett område gynnat av otaliga soltimmar och Atlantens kyliga vindar.

Glättiga broschyrer säljer Sydafrika som ett resmål där turisterna bor i lyx mitt i vinodlingarna, avnjuter terapeutisk massage och mousserande vin vid poolen, äter gastronomisk mat i världsklass och spelar golf. Alltsammans till en med västvärldens ögon sett låg kostnad.

Men bakom fasaden döljer sig en annan version av succéhistorien om sydafrikanskt vin. Den danska konsumenttidningen Taenk åkte till Västra Kapprovinsen för att finna den.

Marken tillhör vita

På pappret är Sydafrika en demokrati. Men verkligheten i vinlandet ser annorlunda ut.

Visserligen har svarta och färgade sydafrikaner – cirka 90 procent av befolkningen – fått del i den politiska och juridiska makten, men det är fortfarande de vita som sitter på pengarna och jorden.

Förra året tjänade en lantarbetare 1 090 rand (1 035 svenska kronor) i månaden för 45 timmars arbetsvecka.

På några av de få vingodsen i vinområdet Paarl, där fackföreningen Fawu är representerad, tjänar en lantarbetare som är medlem i Fawu lite mer, mellan 1 500 och 1 800 rand. Det är hälften av en yrkesutbildad fabriksarbetares lön. En fjärdedel av en lärares. Och milsvitt från en advokats lön på 50 000 rand.

Först år 2003 fick Sydafrikas en miljon lantarbetare en minimilön fastställd. Men den kan man inte räkna med. Ju längre bort från landets juridiska center, Kapstaden, desto större är sannolikheten för brott mot lagstift ningen.

En kontroll av 420 gårdar i Västra Kapprovinsen år 2008 visade att var fjärde inte följer arbetslagarna – däribland mini milönen.

Facken maktlösa

Fackföreningarna kan inte göra så mycket. Flera jordägare nekar dem till träde till gården, och några betalar arbetarna i kontanter eller med förmåner för att de ska lämna facket.

Om arbetarna ändå går med riskerar de sämre villkor än ickemedlemmar på samma gård.
– Minimilönen borde vara 2 500 rand. Då skulle beloppet vara baserat på ett normalhushålls utgifter för mat, vatten, el och skola, menar Nosey Pieterse, som är ordförande i Bawsi, the Black Association of the Wine and Spirit Industry, en paraply organisation för svarta och färgade i vinindustrin.

Vinplockning, fotografiÄn i dag blir lantarbetare behandlade som boskap. För att skära i utgifterna byter många godsägare ut sina fast an ställda mot säsongsarbetare och slänger ut dem från deras bostäder. På landsbygden står många nu utan tak över huvudet och utan mark att bygga ett litet hus på.

Även om lantarbetarna fått papper på att de inte kan slängas ut när de har bott och arbetat på godset i generationer, har intygen visat sig svaga i praxis.

Slutar en sak i domstol, kräver domaren bevis på att arbetaren varit anställd under lång tid, men sådana är ofta svåra att skaffa fram. När människor blir utslängda slutar de oftast i slummen och de fattiga områdena i svarta townships.

Fler kastas ut

Och fler och fler blir utslängda. Mellan 1994 och 2004 blev en knapp miljon svarta ofrivilligt förflyttade från gårdarna. Det är över 200 000 fler än årtiondet inn an, visar en undersökning från Social Surveys.

Jordägarna motiverar vräkningarna och avskeden med ekonomin: torka, global konkurrens eller arbetslagar tvingar dem till det. Med färre fast anställda minskar markägarnas löneutgifter.

Och med lediga bostäder på egendomarna utvidgar många affärerna: de gamla arbetarbostäderna renoveras och hyrs ut till turister, som betalar motsvarande en lantarbetares minimilön för en enda övernattning.

Även om en viss familj får rättens ord på att de får bo kvar, är sanktionerna mot jordbrukarna begränsade. Lantarbetarna känner sällan till sina rättigheter och klagar inte hos myndigheterna, utan finner sig i att bli ivägkörda.
– Lagarna är tillräckligt progressiva, men vad hjälper det, när ingen upprätthåller dem, säger Nosey Pieterse från Bawsi.

Pieterse, som tidigare var personalchef på landets största vinkooperativ KWV, har sina rötter i vänsterflygeln och ses som en kontroversiell kritiker av vinbranschen:
– Jag skulle inte vara så kontroversiell om situationen för mitt folk vore annorlunda.

Viktiga förändringar har skett, men att Mandela blev frisläppt och demokrati infördes har inte förändrat deras liv i grunden. Han anser att ansvaret för att jämna ut markägandet ligger hos den rika jordägarklassen.

Sätta press

Men det håller Joachim Evert, professor i sociologi på Stellenbosch universitet, inte med om.

I stället borde man förmå regeringen att sätta press på de företag som inte befrämjar "black economic empowerment", BEE, det vill säga stimulerar svart delägarskap i olika typer av företag.
– Vingods som inte följer lagarna om BEE skulle kunna bli av med delar av sin skattefria försäljning till EU eller sina affärslicenser.

Men regeringen fruktar fler arbetslösa om de gör det sistnämnda. Och då kommer arbetarna säga att de blev av med jobben på grund av ANC, förklarar han.

Joachim Evert lägger också en del av skulden på den europeiska detaljhandeln, som pressar priserna på sydafrikanskt vin.
– En mycket stor del av vingodsens utgifter går till den marknadsföring som krävs för att komma in på de europeiska stormarknaderna.

Om lantarbetarna i Västra Kapprovinsen blir av med jobben på grund av detta måste den europeiska detaljhandeln ta på sig sin del av skulden.

Utbrett alkoholmissbruk

Sydafrika har den högsta andelen hivsmittade i världen. Därför lever många kvinnor på landsbygden ensamma. Andra lever med en våldsam och alkoholiserad man.

Samtidigt präglas de sydafrikanska lant bruksdistrikten av ett utbrett alkoholmissbruk; ett arv från "dopsystemet", när lantarbetare fick betalt i vin. Resultatet är att Sydafrika i dag har världens högsta förekomst av barn födda med allvarliga alkoholskador.

Systemet försvann först då demokratin infördes 1994. Trots att det numera är förbjudet att betala lön i form av vin lever alkoholkulturen vidare.

Roseline Lekota, som själv varit lantarbetare men numera leder ett juridiskt rådgivningskontor i Bonnievale, 300 kilometer från Stellenbosch, beskriver hur förhållandena förvärras i takt med avstånden till landets juridiska myndigheter:
I Stellenbosch bor lokalbefolkningen visserligen trångt. Många hus är otäta och det regnar in, men efter hand har de flesta lantarbetarna fått rinnande vatten och toalett i husen. Många får betalt enligt minimilönen eller mer.

Inga toaletter

I Bonnievale finns det gårdar där arbetarna bor i hyddor, utan vatten, el eller fönster och där det varken finns toaletter inne eller ute.
– Folk får gå i buskarna. Många får inte ens minimilönen, och några får bara 110 rand (105 svenska kronor) i veckan. Det är inte tillräckligt för att köpa mat, tyg och mattor till vintern, säger Roseline Lekota.

Även om den sydafrikanska demokratin i år firar 15 år lever lantarbetarna på vingodsen ett liv som på flera sätt påminner om livet under apartheid. Det ställer konsumenterna inför ett svårt val: ska vi köpa sydafrikanskt vin eller låta det stå kvar på hyllan?

Generalsekreteraren för fackföreningen för kvinnliga lantarbetare, Wendy Pekeur, tvekar inte:
– En bojkott skulle inte hjälpa utan bara öka arbetslösheten och den sociala osäkerheten. Arbetarna lider på grund av det låga priset för sydafrikanskt vin och detaljhandeln i Europa borde använda sin makt till att tvinga jordbrukarna att be handla arbetarna ordentligt.

Många Fairtradeviner

En annan väg är att välja Fairtrade, menar sociologiprofessor Joachim Evert.
– De detaljhandlare som säljer Fairtradecertifierat sydafrikanskt vin försöker att hjälpa producenterna genom att ge pengar tillbaka till gården och dela ut gifterna för social utveckling med dem.

Världens första Fairtradevin blev producerat i Sydafrika. I dag finns där 29 certifierade vingods och fler är på gång. Frågan är hur mycket Fairtrade kan bidra till att höja levnadsstandarden.

Wendy Pekeur är skeptiker:
– Fairtrade skapar ingen verklig förändring i folks liv. Bonusen är liten, säger hon.

Tony Ehrenreich från fackförbundet Cosatu framhäver däremot Fairtrade tillsammans med vinindustrins egen Wieta Code och det nationella "Proudly South African".
– Konsumenterna bör köpa vin med dessa märken. Om vingodsen inte vill vara med ska man inte köpa deras vin.

TEXTER: MARIANNE SØNDERGAARD
ÖVERSÄTTNING: FANNY PALM
SVENSK BEARBETNING:  PONTUS OHLIN

Vinlandet Sydafrika

Sydafrika är världens åttonde största vinland. Exporten har vuxit från 11 miljoner liter 1992 till över 300 miljoner liter 2007. Storbritannien, Holland, Tyskland, Sverige, USA och Danmark är de största importörerna.

Merparten av de sydafrikanska vinodlingarna ligger i de sydvästra delarna av landet.
– Egentligen är det i varmaste laget för att göra högklassiga viner. Men det strömmar upp kallt vatten från Antarktis, vilket gör att svalare luft drar in över vinodlingarna, säger Olof Sköld, livsmedelshandläggare på Sveriges Konsumenter och före detta ordförande i Munskänkarna i Jönköping.

Vinerna har relativt hög alkoholhalt och kännetecknas ofta av en "tuff stil".
– De vita vinerna är antingen mycket friska, med en hög syra, eller så har de en kraftig fruktighet med mycket fruktsötma.

De röda är för det mesta ganska fylliga och solmogna, nästan lite brända. Det är framförallt rökigheten som kännetecknar dem. De tre mest populära vinerna är Foot of Africa Chenin Blanc, Drosty-Hof Cape Red och Podium Pinotage.

 

Lagar och reformer

Demokrati avlöste apartheid 1994. Sedan dess har regeringen stiftat lagar och genomfört jordreformer som ska förbättra de svartas och färgades levnadsvillkor.

Den så kallade ESTA-lagstiftningen (Extension of Security of Tenure Act) från 1997 gav pensionerade och utarbetade arbetare rätt till livstids boende och ett litet stycke jord.

 

Kastas ut från vingodset

Det prisbelönta vingodset Delheim vill vräka anställda som har bott och arbetat på godset hela livet. Lagen som ska garantera att de får bo kvar hjälper inte. När Patricia Dyata var liten fick hennes styvpappa och de andra manliga arbetarna på vingodset Delheim varje kväll en halv liter vin för sitt arbete.

Vinet skulle de dela med sina fruar. En praxis som var utbredd på sydafrikanska vingods fram till mitten av 1990talet.
– Jag minns att min mamma och styvpappa alltid var fulla, grälade och slogs. Han försökte slå oss barn också, men vi flydde över till en annan gård, berättar Patricia, som själv blev alkoholist som 12-åring.

Hon slutade med sitt supande först när hennes egen treåriga dotter sa:
"Mamma, du får gärna röka, men kan du inte sluta dricka?"

Slutat på Delheim

Patricia Dyata arbetar inte på Delheim längre. Hon vill att hennes barn ska få en bättre uppväxt och en utbildning. Och det räckte månadslönen på 2 000 rand (1 900 svenska kronor) hos Delheim inte till. Först fick hon jobb som sjukvårdare och sedan hos fackföreningen Sikhula Sonke.

Men hon bor fortfarande med sin mamma, sina barn och en bror i en två rumslägenhet på 20 kvadratmeter på gården. Hennes bror sover i köket. I det extra rummet, där möglet färgar väggarna svarta, sover hennes mamma i sin säng, medan Patricia och barnen sover i en annan. Än så länge.

Violet Dyata och Truida Ruiters, fotografiÄgaren till det prisbelönta vinhuset, Victor Sperling, vill nämligen slänga ut Patricias familj och en grannfamilj och har via en advokat skickat ett vräkningsbrev till dem. Patricias mamma Violet Dyata är 77 år. Hon har arbetat på Delheim i 31 år.

Violet har reumatism, går dåligt och lider av magproblem på grund av sin medicinering. Hon kan inte gå själv till toaletten som ligger utomhus, 20 meter från huset, så Patricia måste hjälpa henne på nätterna.

När dottern klagade över toalettförhållandena hos ägaren svarade han: "I Kayamandi uträttar de sina behov i en hink – vad är det för fel på er?"

Kayamandi är ett township, en svart bosättning i utkanten av Stellenbosch som makthavarna upprättade under apartheidregimen. Trots demokrati och lika rätt för alla fungerar rassegregationen fortfarande. Men till skillnad från förr är Kayamandi numera översvämmat av människor.

De framgångsrika bor i centrum medan tusentals fattiga har byggt plåtskjul runt omkring. Det handlar i stor utsträckning om människor som tidigare arbetade och bodde på vingodsen.

Flytta till skjul

Delheim har erbjudit Violet 30 000 rand för att flytta men ett hus kostar fem gånger så mycket. Om hon och hennes familj blir utkastade är alternativet ett skjul i Kayamandi.
– 2003 sa han själv till mig att han skulle köpa ett hus åt oss, men i dag sitter jag fort farande här och kan inte ens gå. Jag är så trött på det. Jag fick ingenting av honom, inget tack för alla års arbete. Jag arbetade hårt, som en man, men fick likväl kvinnolön, berättar Violet.

80-åriga Truida Ruiters gör henne sällskap. Också hon har blivit pensionerad från Delheim efter 49 års anställning.
– Vi har levt hela våra liv på gården och nu ska vi bli av med husen. Våra barn är födda i de här husen och vi har rätt att bo med dem, säger Truida och skakar på huvudet.

Det finns 15 arbetarbostäder på Delheim och i var och en av dem bor mellan 3 och 10 personer.

Enligt Delheims pressansvariga, Nora Sperling-Tiel, vill gården inte slänga ut de pensionerade arbetarna – enbart de familjemedlemmar som bor i samma hus och inte arbetar på gården. Husen ska gården använda till boende för de nuvarande anställda.

Fotnot: På Systembolaget finns fyra röda, ett rosé samt fyra vita viner från Delheim. Vinerna kostar mellan 99 och 319 kronor. Alla tillhör beställningssortimentet.

Kommentar från Delheim
Delheim Wines har kontaktat Råd & Rön
inför publiceringen av den här artikeln och
meddelar att vingodset sedan 2004 kräver
att hyresgäster som har inneboende
årligen ansöker om tillstånd för dessa,
men att tre av hyresgästerna inte gjort
detta för 2008.

Trots påminnelser har de tre hyresgästerna
inte inkommit med någon ansökan varför
Delheim har varslat hyresgästerna om vräkning.

Här är alla vinnare

Efter en arbetsplatsolycka förändrade bröderna Rossouw hela sin produktion. I dag har medarbetarna köpt in sig i gården och drömmer om att överta Stellar winery.

Dagis Stellar Winery, fotografiNär den öppna lastbilen råkade ut för en olycka på Kranskopbron över Olifant River miste bröderna Rossuow 53 arbetare och en bror. Den tragiska olyckan öppnade brödernas ögon.

Efter olyckan byggde familjen Rossouw ett dagis för de anställdas barn och startade en arbetarkommitté som fördelade donationer till drabbade familjer. Gården slopade grönsaksproduktionen till förmån för ekologiska vindruvor och vinproduktion och arbetarna fick medbestämmande över produktionen.

En utveckling som ledde till att Stellar Organic Winery blev Fairtradecertifierat år 2003.

Fem cent per flaska

För varje flaska vin går fem eurocent tillbaka till de anställda som bonus. Förra året köpte arbetarna in sig i både godset och vinföretaget och de fortsatta expansionsplanerna är stora.

Stellar är ett exempel på att Fairtrade kan förändra arbetarnas liv. Men exempel på motsatsen finns också i den sydafrikanska vinindustrin, för bonusen i sig förändrar inte levnadsvillkoren väsentligt.

I Stellars fall fanns viljan till förändring redan där innan vingodset blev Fairtradecertifierat.
– Olyckan ändrade vårt perspektiv. Om du inte belönar dina arbetare får du ingen bra skörd. Långtidsperspektivet är att jag överlåter hela godset till dem, så att jag själv kan sitta på en tropisk ö och njuta av livet, säger Willem Rossouw med ett leende.

Produktionen har ökat från 13 500 flaskor år 2003 till 2,4 miljoner flaskor förra året. Under samma period har vinsten fördubblats.
Granskning vintillverkning Sydafrika, fotografi– Vi hade ett bra förhållande till ägarna redan tidigare, men efter 2003 har allting gått snabbare. Om vi inte hade blivit Fairtradecertifierade, och informerat om det i Europa och USA, skulle vi inte sälja så mycket vin. Folk köper vårt vin för att de vet att vi har det bra, säger Marie Malan, föreståndare för vingodset.

Hon anställdes som tjänstepiga hos Rossouws 1976, men efter omläggningen till vinproduktion utbildades hon i druvodling.

Stigit i graderna

Och hon är inte den enda som har stigit i graderna. Som betongarbetare var Berty Jones med om att bygga anläggningen och blev sedan utbildad i vinframställning.

Nu är han källarmästare och assistent åt Stellars vinmakare. I år ska han börja en utbildning i marknadsföring så att han kan resa runt i världen och sälja vinerna. Dessutom undervisar han arbetarna på Stellar i engelska.

Nästa projekt blir gemensam produktion av ekologiska grönsaker. Barnen ska lära sig odla, precis som de ska undervisas i ekologisk vinodling i den nyplanterade vingården intill skolgården.

Intäkterna från grönsaksträdgården och vinodlingen ska gå till universitetsutbildning för barnen på Stellar.
– Det handlar om att vi får möjlighet att välja vår egen framtid, säger Berty Jones. Arbetarna har använt de senaste årens Fairtradebonusar till att köpa in sig i anläggningen.

Nu har arbetarkommittén ansökt om ersättning från det nationella landreformprogrammet. Får de pengar, ska bonuspengarna i stället användas till ett gemensamt församlingshus med en datorlokal, där folk kan träffas.
– Vår dröm är att framställa vårt eget vin med vårt eget märke, säger Marie Malan med ett leende.

Entusiasmen har ökat

Hon och kollegorna märker fördelarna. Men företaget får också fördelar i form av en ökad produktion och Fairtrademärkningen ökar försäljningen ute i världen.

Det har fått flera av Willem Rossouws gods ägar kollegor att höra av sig.
– Alla tror att det är mer pengar i det. Men vill du tjäna mer pengar eller ge dina anställda bättre levnadsförhållanden?

Det är härligt att som godsägare se hur entusiasmen har ökat. Men det tar tid att få folk att ändra tankesätt och få dem att förstå att de själva är en del av succén.

Fotnot: På Systembolaget finns fyra röda och två vita viner från Stellar. Vinerna är ekologiska och kostar mellan 69 och 74 kronor. Alla tillhör beställningssortimentet.

Systembolaget saknar etisk policy

Sydafrikanskt vin toppar Systembolagets försäljningslista. Men Systembolaget ställer inga krav på att lantarbetarna ska ha drägliga arbets- och levnadsvillkor.

Systembolaget säljer bland annat vin från vingodset Delheim. Vinet köps in från den svenska vinimportören Carovin, som en ligt egen uppgift väljer ut "de bästa producenterna från varje vinregion".

I företagets sortiment påstås man hitta "unika produkter som är valda med omsorg". Om vinerna även är valda med omsorg om – eller med hänsyn till – gårdarnas anställningsvillkor framgår inte av företagets hemsida.

Vingodset Delheim be skrivs däremot som en bedårande vacker plats. En pittoresk dal i bergen där ett flertal olika druvsorter frodas under solen. Familjeägt.

Följer lagarna

Uppgiften om att pensionerade arbetare – i strid med sydafrikansk lag – skulle bli vräkta från sina bostäder på Delheim, förvånar företagets marknadschef Katharina Hayen.

Hon vill inte uttala sig förrän hon varit i kontakt med gården. Men, säger hon:
– Delheim har vi haft i portföljen i jättemånga år och vi har aldrig hört talas om något sådant här förut.

Brukar ni ta reda på hur arbetsförhålandena ser ut på de vingårdar som ni importerar vin från?
– Vi utgår ifrån att alla som vi importerar från följer lagarna i sitt eget land.

Fredrik Arenander är gruppchef för inköparna på Systembolaget, som säljer vinet från Delheim till de svenska konsumenterna.

Ingen policy

Vi frågar honom om Systembolaget över huvud taget har någon policy i den här frågan. Det vill säga att vinet inte bara ska vara i drick- och säljbart skick, utan att de som ursprungligen framställer vinet också ska omfattas av drägliga arbetsvillkor. Svaret är nej.

Något motsvarande finns heller inte inskrivet i avtalen med leverantörerna, förklarar han.
– Eftersom vi verkar på en monopolmarknad, där vi måste behandla alla leverantörer lika, så har vi inga sådana specifika förfrågningar. Vi gör heller ingen producentbedömning, utan det är leverantörerna som gör den.

Enligt Fredrik Arenander skjuter man inte hela ansvaret ifrån sig. Tillsammans med de övriga alkoholmonopolsbolagen i Norden (Färöarna, Island, Norge och Finland) har man till exempel inlett ett samarbete som handlar om att sätta fokus på just arbetsvillkor, miljö och liknande frågor.

Samarbetet påbörjades i fjol, berättar han, och syftet är att det ska utmynna i en slags "nordisk uppförandekod som ska gälla för alla".
– Dessutom har vi inlett en dialog med våra leverantörer. Levererar man till Systembolaget, så ska man också som svensk leverantör följa uppförandekoden, det är vår ambition.

Svårt kontrollera

Pelle Odebrant är produktchef på Sharabu AB, grossistföretaget som importerar de rättvisemärkta och ekologiskt certifierade vinerna från det andra vingodset som nämns i artikeln, Stellar Winery.
– Vi har besökt alla våra producenter, men jag kan inte påstå att vi undersöker anställningsförhållanden. Framför allt inte för druvplockarna, eftersom de oftast inte är anställda av producenterna utan hyrs in vid säsong.
– Däremot litar vi på att Rättvisemärkt har gjort den kontroll som vi inte klarar av.

Text: Pontus Ohlin
Foto: Göran Tersmeden