Flyktingar skyddslösa i Turkiets textilindustri

I lysrörens starka sken bär Shukri och Imad tyger och klädesplagg till och från symaskinerna. Shukri håller en sax mellan tänderna medan han viker en bit tyg. Han ser erfaren ut, trots att han bara är tolv år gammal. Den här morgonen är de flesta turkiska barn i skolan, men i Istanbulförorten jobbar de två syriska pojkarna med att förse de 15 maskinerna med vad som behövs för att producera kläder, framför allt till den euro­peiska marknaden. På de vita tröjorna som pojkarna lite senare packar i kartonger står det – utan ironi – That’s life. Every day can be an amazing day (Sånt är livet. Varje dag kan vara en fantastisk dag). 

Imad jobbar 60 timmar i veckan i den turkiska textilfabriken. ”Varje dag kan vara en underbar dag” står det på tröjorna som pojkarna packar i kartonger.

Trots att Turkiet har en enorm textilindustri – landet är en av de största leverantörerna till Europa – är den i stort sett oreglerad. Ungefär 60 procent av den totala arbetskraften är oregistrerad, inkluderat ett stort antal flyktingar. Det finns 2,7 miljoner registrerade syriska flyktingar i Turkiet. De har inte fått flyktingstatus i landet, vilket till i januari 2016 betydde att de endast kunde arbeta illegalt – utan arbetstillstånd och socialt skyddsnät. Det finns inga siffror på hur många syrier som jobbar här utan arbetstillstånd, men det är nästan 2,5 miljoner syrier som inte bor i flyktinglägren, och som inte får ekonomiskt stöd.

Förmannen på fabriken går med på en kort intervju med Imad och Shukri på sitt kontor. Han håller med om att de två tolvåringarna är väldigt unga för att jobba 60 timmar i veckan.

– Det är inte vårt fel att de behöver jobba, staten har inte lyckats ta hand om dem, säger han.

Shukri är syrisk kurd, och han flydde med sin farbror från Qamishli i norra Syrien för tio månader sedan. Här i Turkiet jobbar han lika mycket som de vuxna, men tjänar bara 600 lira (cirka 1 725 kronor) i månaden – mindre än hälften mot vad de vuxna syrierna i fabriken tjänar, vilket redan det är ­mindre än de turkiska kollegorna.

– Jag kan inte gå i skolan här eftersom jag måste jobba, säger Shukri. Men jag ska börja i skolan igen när vi kommer tillbaka till Syrien.

När det kan bli har han ingen aning om. I södra Turkiet är lönerna mycket lägre än i fabrikerna runt Istanbul. I en källarfabrik i kuststaden Mersin träffar jag 20-åriga Leila, som flydde hit med sina föräldrar från Aleppo för tre år sedan.

– Mina föräldrar är för gamla för att arbeta, så jag måste försörja oss, säger hon. Men min lön räcker inte för att vi ska klara oss. Jag tjänar 350 lira i månaden, men vi betalar 450 lira i hyra.

Hennes lön är långt under den turkiska minimilönen på 1 300 lira i månaden.

– Min bror skickar pengar från Sverige för att vi ska överleva, säger hon.

Leila berättar att hon väldigt gärna skulle vilja gå i skolan igen.

– Jag drömmer om att bli lärare, säger hon. I Syrien.

 

 

I Istanbul, i en annan källarfabrik, drömmer 28-åriga Abdo om att åka tillbaka till krigshärjade staden Dayr az-Zawr, även om han vet att det är omöjligt. Han och hans familj flydde från sammandrabbningarna mellan IS och den syriska regimen. Nu arbetar Abdo i Turkiet, men känner sig diskriminerad.

– Vi behandlas annorlunda än våra turkiska kollegor. Vi får lägre lön och måste jobba hårdare, säger han när vi sitter på förmannens kontor.

– Det finns ingen anställningstrygghet. Om vi får sparken eller råkar ut för en olycka får vi inte någon kompensation. Dessutom är våra löner alltid sena. Just nu är lönen sex dagar sen, och jag måste betala räkningarna.

Förmannen avbryter och säger till Abdo att genast gå tillbaka till arbetet.

Koncentrerade arbetare på en fabrik i Mersin.

I fabriken i Istanbul fortsätter Shukri och Imad att packa tröjor i kartonger som ska skickas till Italien. Shukri visar märket som är fastsytt i nacken – det står Piazza Italia på det.

– Företaget som äger den här textilfabriken säljer både till den turkiska marknaden och exporterar till Tyskland och Italien, säger för­mannen.

Turkiet är den tredje största leverantören av kläder till Sverige, efter Kina och Bangladesh. 2015 importerade Sverige kläder värda 1,7 miljarder kronor från Turkiet. De flesta av de största svenska klädesmärkena har betydande produktion här, till exempel Kappahl, Lindex, Gina Tricot, Åhléns, MQ, J Lindeberg, Acne Studios och H&M. Enbart H&M har 328 leverantörer i Turkiet.

 

 

I januari i år tillkännagav H&M att de hade upptäckt att syriska flyktingar arbetade hos fyra av deras leverantörer, och flyktingbarnarbetare hos en leverantör. Enligt H&M samarbetade man därefter med en lokal organisation för att skapa en handlingsplan för utbildningsalternativ för barnarbetarna. De vuxna syriska flyktingarna fick däremot sparken, eftersom H&M inte accepterar att någon jobbar utan arbetstillstånd, något som flyktingarna inte kunde få tidigare. Råd & Rön har sökt H&M, men företaget vill inte lämna några övriga kommentarer om detta.

Många gläds över fynd de gör i svenska butiker, men få känner till under vilka förhållanden kläderna är tillverkade.

Ruth Vermeulen på Fair Wear Foundation håller inte med H&M om hur man ska angripa problemet. Hon råder företag att inte avsluta samarbeten med leverantörer som använder flyktingar som arbetskraft.

– När företagen får veta att flyktingar arbetar i deras leverantörskedja borde de arbeta tillsammans med­ leverantören för att formalisera arbetarnas rättsliga status, om det är möjligt, och försäkra sig om att de behandlas rättvist och inte blir diskriminerade, säger hon.

Att formalisera flyktingarbetarnas rättsliga status skulle kunna vara att hjälpa dem att ansöka om legitimation, uppehållstillstånd och till och med ansöka om arbetstillstånd genom arbets­givaren.

Fair Wear Foundation är ett initiativ med flera medlemmar vilka representerar mer än 120 varumärken som arbetar med social hållbarhet.

I januari 2016 introducerade den turkiska regeringen ett arbetstillstånd för flyktingar. Frivilligorganisationer välkomnade det som ett första steg mot att tillåta flyktingarna att försörja sig själva, och som en väg mot att minska risken för att de blir utnyttjade och diskriminerade. Om arbetstillståndet kommer att få konsekvenser för textilindustrin, där många turkar också arbetar oregistrerade, vet man ännu inte.

En talesman för H&M förklarar att de ännu inte har anlitat några flyktingarbetare som har fått det nya tillståndet: ”Vi har inte några syriska flyktingar som arbetar i våra butiker eller i fabrikerna som producerar för H&M.”

Kappahl vill inte kommentera om deras turkiska leverantörer har flyktingar ­anställda.

– Alla är välkomna att arbeta för Kappahl, så länge villkoren är de rätta, till exempel att arbetsgivaren följer lagar och regler, säger Charlotte Högberg, kommunikationschef på Kappahl.

Lindex sysselsätter 4 000 arbetare hos sina 13 turkiska leverantörer, som främst gör strumpor och t-shirts. Produktionsdirektör Elisabeth Hedberg har besökt produktionen i Turkiet vid flera tillfällen. Hon tycker som Ruth Vermeulen att syriska ­arbetare utan tillstånd inte ska få sparken.

– Vi har inte stött på några flyktingarbetare utan papper hos våra leverantörer, men vår ­policy är att om vi gör det ska vi arbeta med leverantören för att få arbetstillstånd för de anställda.

Lindex har minskat antalet leverantörer för att kunna arbeta närmare dem, förklarar hon.

Flyktingarbetskraften visar inga tecken på att minska. Tvärtemot verkar antalet flyktingar växa snabbt i Turkiet, och det gör även den europeiska importen av kläder från Turkiet.

Men med arbetstillstånd för flyktingarna kanske industrin, som plågas av undermåliga villkor och diskriminering mot flyktingar, kunde vändas till en möjlighet för flyktingar att försörja sina familjer. Och här tror Elisabeth Hedberg att internationella märken förmodligen kan göra skillnad.

– Den syriska situationen är något som ­berör oss alla. Vi har sagt till våra leveran­törer att vi är positiva till att anställa ­syriska flyktingar. Så länge som det är ­under ­lämpliga arbetsförhållanden, säger hon.

Hittills har det inte tagits fram någon statistik för hur många syriska flyktingar som arbetar inom textilindustrin med det nya arbetstillståndet.

Text: Frederik Johannisson

Översättning och bearbetning: Råd & Rön

Fotnot: Alla arbetares namn är fingerade för att skydda deras identitet.