Har du haft problem med hantverkare som aldrig dykt upp, som saltat räkningar eller krånglat i största allmänhet? Då är du inte ensam. Det vittnar alla anmälningar till Allmänna reklamationsnämnden, ARN, och alla telefonsamtal till landets konsumentvägledare om. Råd & Röns reporter Pontus Ohlin är en av dem som råkat illa ut. Läs och lär av hans misstag.
Under sex år har vi bott i samma bostadsrättslägenhet, min fru och jag. Under den tiden har vi haft två större renoveringar och inte oväntat skulle båda ingrepp bryta 100 000-kronorsvallen med råge.
Först ut var köket. Det var på våren 2007, och vi hade anlitat en entreprenör som mot en lånad förmögenhet tog hand om allt – montering, snickeri, el, rubbet.
Bortsett från en saltad målarräkning, ett par spydiga kommentarer och några slarvigt monterade hyllplan blev vi trots allt ganska nöjda med resultatet. I vart fall vill jag minnas att de blev färdiga med jobbet inom rimlig tid.
Men aldrig att vi ville anlita dem igen. Och aldrig att vi skulle renovera ett badrum på egen hand, det var uteslutet. I somras när vi i vår familj snart skulle bli fyra, och när vi hade bestämt oss för att till slut sjösätta projektet, fick det bli en annan entreprenör i stället. Alltså en firma som mot en kasse lånade pengar igen kunde förvandla vårt sunkiga gamla våtrum till något trivsamt, som vi inte behövde skämmas för.
Ingen lyx, bara några kvadratmeter dräglig standard. Så här gjorde vi, och med facit i hand – så här borde vi ha gjort.
Förberedelserna
Gjorde: Kontaktade banken och lånade pengar. Det var på försommaren, och samtidigt som vi började rekvirera kakel, blandare och andra tillbehör från olika leverantörer begärde vi offerter från tre olika entreprenörer.
Intrycken efter tre hembesök: Den första verkade proffsig men för dyr, den andra – som vi blivit ”varmt” rekommenderade – hade tyvärr inte tid, och den tredje, två kumpaner… ja, de gav oss inte bara ett hyfsat lågt pris utan kunde också tvärsäkert lova att de skulle hinna klart arbetet i tid, det vill säga minst fem veckor innan vårt andra barn skulle födas.
– Inga problem, det här fixar vi!
Saken var avgjord. Kontrakt skrevs, ROT-avdragsformulär fylldes i, nycklar överlämnades och vi tog varandra i hand.
Borde gjort: Läst, nej, lusläst kontraktet innan vi skrev på och inte låtit oss distraheras av vår treårige son som var som en flipperkula, rastlösheten personifierad, vid tillfället. Ja, barnvakt skulle vi förstås ha ordnat. Av erfarenhet skulle vi också ha insett att begreppet deadline kan tolkas lite olika och att vi därför skulle ha avtalat om ett så kallat förseningsvite.
Likaså skulle vi ha krävt referenser och använt oss av det så kallade hantverkarformuläret, som finns att ladda ner gratis från Konsumentverkets webbplats. Vidare skulle vi förstås ha surfat på nätet och bekantat oss med alla eventuella fallgropar. En av oss jobbar ju ändå på Råd & Rön!
TIPS: Konsumentverkets nyutkomna hantverkarbroschyr, som är gratis att ladda ner . Förvarna grannarna.
Tillträdet
Gjorde: Njöt av semestern. Det var en varm morgon i mitten av juli, solen sken och vi lämnade hemmet för en semestervecka på Gotland, och redan ombord på färjan föreställde vi oss hur de rev ut och förpassade de där motbjudande gamla kubikmetrarna till våtrumshistorien. Så löd ju överenskommelsen, att de skulle ”sätta igång jobbet” en halvtimme efter att vi hade åkt. Likaså skulle vi ju, som de sa, bara möta ett tomt och svart hål när vi kom hem. Spacklat och färdiggjutet – i väntan på att kakel, handfat, badkar och allt annat kunde sättas på plats. Vi jublade och sonen fick glass.
Borde gjort: Väntat till nästa färja, för när vi kom hem en vecka senare hade man inte gjort mer än tejpat upp lite skyddsplast i hallen utanför badrummet. Vi skulle också ha krävt en skriftlig arbetsplan och inte nöjt oss med en halv minuts muntlig dragning.
TIPS: Begär referenser. Ju fler desto bättre.
Arbetet
Gjorde: Ringde genast den projektledare som de båda kumpanerna hade utsett, och som inledde samtalet med att yla om ett internt missförstånd: – Jamen jag hade ju sagt åt grabbarna att … Vi packade om och åkte vidare till semesterns andra resmål. I bilen dit började vi självklart befara ett och annat, men inte att projektledaren och hans chefer skulle utgöra ett större samtalsämne än vår son och vårt ofödda barn ända fram till hösten.
Borde gjort: Stannat hemma, haft bättre koll på vår lilla borg. För när vi kom hem igen, efter ännu en vecka, hade man fortfarande inte gjort ett skvatt. Och dagarna efter vi kom hem borde vi ha tagit in på ett hotell i sex veckor. Ty det var först då – när semestern var slut, när grabben skulle börja på dagis igen – som arbetet kom igång, tre veckor efter avtalad start.
TIPS: Kom överens om vem som ska stå för städningen innan renoveringen påbörjas.
Projektledaren
Gjorde: Minns inte alla gånger vi ringde honom, hur ofta han inte svarade och aldrig ringde tillbaka under alla dessa veckor. 40, 50, 60, fler gånger?
Min fru vägrade till slut att ha med mannen att göra. Alla hans bortförklaringar, dessutom. Om de inte handlade om sjukdomar, så var det bilköer eller att någon av hantverkarna plötsligt hade blivit tvungen att ledsaga någon släkting till tandläkaren (!).
Men oftast skyllde han faktiskt bara på ren glömska. Att hans levebröd delvis bestod i att åtgärda en lägenhet som dammade, luktade grotta och som tillika inhyste en treåring och en höggravid kvinna verkade inte bekymra honom alls.
Borde gjort: Drämt näven i bordet, skällt ut kumpanerna och krävt en ny projektledare. Men i den prekära beroendeställning som vi befann oss i blev det oftast inte mer än några vädjande små pip för döva öron. – Ursäkta, men du, nu kan faktiskt min fru föda när som helst.
– Jaså …, ja men det här ska inte behöva ta mer än några dagar till.
TIPS: Begär att få fullständiga namn och kontakt uppgifter till alla inblandade.
Hygienen
Gjorde: Lät fönstren stå öppna och dammsög för jämnan. Duschade gjorde vi på jobbet, hos grannar och kompisar, och alla censurerade toalettbestyr ägde till största del rum i husets gemensamma tvättstuga. För min fru, som alltså bar omkring på ett åtta–nio månaders foster i magen, var den här tillvaron förstås rena mardrömmen.
Borde gjort: Ja, vad annat kunde vi ha gjort?
TIPS: Planera renoveringen i god tid och räkna med bakslag.
Besiktningen
Gjorde: Trodde nästan att han drev med oss, projektledaren. Där stod han nu i vårt badrum och lät blicken fara runt i max 15 sekunder. – Jaa, det här ser ju fint ut. Är ni nöjda?
Om jag inte hade påtalat att fläkten faktiskt lät som en centraldammsugare och att vattennivån i toalettstolen bara var fylld till hälften hade ingenting hänt.
Borde gjort: Anlitat en oberoende besiktningsman. Har man betalat flera månadslöner för ett badrum kan man ju lika gärna låna och betala några tusenlappar till.
TIPS: Besiktningsmän hittar du på sbr.se , Svenska Byggingenjörers Riksförbunds webbplats . Se också besiktning.nu (Handelskamrarna).
Slutligen
Gjorde: Krävde att de skulle bli klara. ”Nu!” röt jag. Projektledaren försvann, och honom skulle vi inte se röken av mer. I stället kom en av kumpanerna. Vad drev han för en firma egentligen?
Ringde några samtal, och av uppgifterna som jag fick fram kunde jag bland annat räkna ut att bolaget näppeligen kunde ha så många anställda eller sysselsatta som man skröt om på sin webbplats. Och… nej, någon direkt kritvit verksamhet var nog det här inte fråga om. Vi lät kumpanen och en inhyrd rörmokare fixa till de sista felen under spänd tystnad.
Borde gjort: Varit ännu mer påstridiga. Basunerat ut vår ilska och varnat andra genom att hamra ned våra erfarenheter på alla tänkbara forumsajter på nätet. Kanske rent av skvallrat för överheten. Men det blev aldrig så. Vi var väl för trötta, för fega. Och enn söndag i mitten av september var badrummet klart, och tre dagar senare föddes vårt andra barn och då fick vi ögonblickligen annat att tänka på.
TIPS: Teckna ett avtal om förseningsvite innan renover ingen påbörjas.
Text: Pontus Ohlin
Illustration: Kicki Edgren Nyborg