Råd&Rön använder cookies för att förbättra upplevelsen av webbplatsen.

Jag accepterar

Dödlig denim

Förslitna jeans, som redan har rätt slitning på lår och bak, är ingen modenyhet men förekommer fortfarande. Men vad många kanske inte känner till är att sandblästring, som används för att få fram den rätta nötta looken, kan vara extremt farlig för arbetarnas hälsa.

Det var länge sedan jeansköpare själva behövde slita på jeansen för att de skulle få den rätta, välanvända looken. Sedan mitten av 1980-talet har man kunnat köpa förslitna jeans i Sverige.

Först togs slitningarna fram genom att man borstade jeansen, men runt millennieskiftet, då det åter blev populärt med slitna jeans, började man ta fram slitningar med hjälp av sandblästring.

Tidigare har sandblästring använts inom gruv- och byggindustrin, men tekniken är sedan 40 år strikt reglerad i flera europeiska länder, eftersom den förknippas med allvarliga hälsorisker för den som utför arbetet. Sedan man börjat använda sig av sandblästring inom textilindustrin har dessa hälsorisker börjat dyka upp även där.

– Trots att tekniken inte har använts så länge inom textilindustrin finns det ett antal dödsfall som är direkt kopplade till denna, säger Christopher Riddselius från Fair Trade Center.

Tillsammans med Råd & Rön har Fair Trade Center gjort en undersökning som visar att svenska företag använder sig av sandblästring, och att många inte är medvetna om riskerna.

– Flera av dem har ingen särskild säkerhetspolicy för sandblästring, och när vi började ha kontakt med företagen var det flera som inte ens visste vilken sand som användes, säger Christopher Riddselius.

Sanden nöter ner

Sandblästring innebär att man med sand och tryckluft nöter ytan av denimplagget för att få bort lite av den mörka indigofärgen. Resultatet blir att de sandblästrade delarna ser ljusare och mer nötta ut. Men i sanden som används finns små partiklar som arbetarna andas in.

Den billigaste och mest lättåtkomliga sanden som används vid sandblästring är natursand som innehåller kvarts. Kvartspartiklarna når ända ner i lungblåsorna och kapslas in i bindväven så att lungornas volym gradvis minskar.

När skadan blivit mer utbredd blir man lättare andfådd, till sist även i vila. Då ökar belastningen på hjärtat och till slut avlider man. Stendammslunga, som sjukdomen heter, är obotlig när den väl har utvecklats.

Antalet arbetare som jobbar med sandblästring har i Turkiet ökat sedan år 2000, och allt fler fall av stendammslunga har rapporterats därifrån. De första två fallen handlade om två icke-rökande arbetare på 18 och 19 år som drabbats av torrhosta, yrsel, viktminskning och andningssvårigheter.

De hade börjat arbeta i sandblästringsverkstaden när de var 13 och 14 år gamla. De hade arbetat elva timmar om dagen utan vare sig fönster eller ventilation och endast med en ansiktsmask som skydd. Kort efter att diagnosen stendammslunga ställts avled bägge unga männen.

Jämfört med andra industrier hade textilarbetarna utvecklat stendammslunga mycket snabbt, på bara fem år.
– Det finns tre typer av stendammslunga, och textilarbetarna har drabbats av den mest akuta, säger Christopher Riddselius.

Några företag slutar

Sedan Fair Trade Center började sin undersökning har flera svenska modeföretag beslutat sig för att inte fortsätta med sandblästring. Bland dessa är H&M, Åhléns, Inditex och Gina Tricot. På jeansföretaget Nudie tänker man dock fortsätta med sandblästring.

– Sandblästring kan vara farlig, men rätt utfört är den inte det, säger Melker Lindström, som är CSR-ansvarig på Nudie.
Han känner sig trygg med att de italienska företag Nudie anlitar följer de lagar som gäller i EU.

Gör ni egna kontroller för att säkerställa att ingen skadas vid sandblästring?
– Under produktionsperioden besöker våra representanter i Italien våra producenter varje vecka. Vi har inte detaljerade instruktioner eller särskilda utbildningar för enskilda arbetsmoment, men det finns tydliga regler kring såväl sand som skyddsutrustning. Att ha fullständig kontroll över exakt hur varje steg genomförs är i praktiken omöjligt, men vi har avtal som reglerar det på ett mer generellt plan, säger Melker Lindström.

Men flera andra företag har en annan syn på sandblästring och har eller håller på att avveckla användningen av sådan. Ett av dessa företag är H&M.

– Sedan vi uppmärksammades på problemet 2005 har vi utvecklat specifika krav på hur sandblästringen ska gå till. Natursand får till exempel inte användas, det måste finnas ventilation till varje individuellt blästringsbås, och arbetarna måste ha ordentlig utrustning.

Men det räcker med att ett av dessa krav bryts, till exempel att man byter det tillåtna blästringsmaterialet till natursand, så ökar risken till en oacceptabel nivå. Vi behöver vara där och kontrollera att kraven efterlevs, säger Henrik Lampa, CSR-ansvarig hos H&M.

Ett erkännande

– Det känns onödigt att ha kvar sandblästring, det går att uppnå liknande effekter med andra metoder, och vi vill bidra till att sandblästringen avvecklas, säger Henrik Lampa.

– Att bland andra H&M nu infört ett förbud mot sandblästring är ett erkännande från storföretag att de inte kan hantera riskerna med metoden. Med tanke på den omfattning av krav och förebyggande arbete som H&M har är det ett tecken på att det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, för övriga företag att kunna garantera att sandblästring verkligen görs på ett sätt som inte skadar arbetare, säger Christopher Riddselius.

Jeansmodets verkliga offer

Yalcin arbetade i tre år med att sandblästra jeans åt lyxmärken som Dolce & Gabbana och Diesel. I dag lider han av stendammslunga och kan inte längre arbeta och försörja sin familj.

Yalcin, 31 år, bor i Istanbul med sin fru och dotter. Han arbetade med att sandblästra jeans för märken som Dolce & Gabbana, Diesel, Collezione, Leke Jeans och Mavi Jeans mellan år 2002 och 2005. För två år sedan fick han diagnosen silikos, eller stendammslunga.

Yalcin berättar att sandblästringen utfördes i separata rum om två gånger två meter. Den enda ventilationen var en enkel liten fläkt som inte räckte till att öka luftgenomströmningen.

Den enda personliga skyddsutrustningen han fick var en enkel ansiktsmask, vilket var långt från tillräckligt. Han jobbade mellan åtta på morgonen och åtta på kvällen, alltså 12 timmar om dagen, och minst 6 dagar i veckan. När företaget han jobbade för fick in en stor order var han tvungen att arbeta på söndagar också.

Ingen berättade för honom om de hälsorisker som hans arbete innebar och vilka försiktighetsåtgärder som behövde tas. Han säger att han inte hade någon aning om vad konsekvenserna av sandblästringen kunde bli, och har inte kunnat förställa sig vilka negativa effekter den skulle kunna ha på hans hälsa.

Efter att Yalcin fått sin diagnos arbetade han hos en herrfrisör där han kunde utföra sysslor som inte var så betungande. Men efter att ägaren stängt ner verksamheten har han varit utan jobb.

Eftersom Yalcin inte varit formellt anställd hos de företag där han utförde sandblästringen har han inte haft rätt till arbetslöshetsersättning eller sjukpenning.

Regeringen och arbetsrättsorganisationer i Turkiet arbetar nu på att ta fram en lagstiftning som ska göra det möjligt för patienter med stendammslunga att få sjukpenning oavsett om de varit formellt anställda eller inte.

Det är förhoppningen om en sådan hjälp som ger Yalcin kraft att överleva och som gör hans liv mer uthärdligt.

Text: Annika Berge