Sara Kinberg: Slowcookern gör mig gråtmild

Jag avskyr att laga mat, verkligen innerligt. Ogillar väl det mesta i ett kök, bortsett från kaffepannan som varit min bästis sedan mellan­stadiet. Mat är till för att ge mig energi så att jag kan pågå i livet. Att lägga timmar av min dag på något som slukas på tio ­minuter är för mig ofattbart. Min inställning är inte konstig, för jag har två föräldrar som hatar köket lika mycket som jag.

Jag är medveten om att matlagning är ett intresse, speciellt i dag när matlagningsprogrammen avlöser varandra på tv och folk frenetiskt lajkar matbilder på instagram. Jag kunde dock inte vara mer ointresserad.

Min irritation börjar redan när jag är på väg till affären. Hur ska jag veta vad jag ska laga? Jag kan inte free­styla fram ”nåt enkelt” utan jag måste in på den där dumma mobilen som inte har någon täckning i min matbutik och skrolla bland mängder av recept tills jag hittar något med minimalt hackande och max tre ingredienser. Sedan börjar kampen att tackla mig igenom mataffären. Vrålande barn blockerar mjölkkylen, arga föräldrar som skriker tillbaka och kassapersonal som av någon anledning aldrig säger hej.

Sedan kommer jag hem, utbränd. Och då ska det stökas ner i hela köket. Jag måste läsa det dumma receptet igen, tappa kniv i golv och spilla scharlottenlök så att den hamnar under fötterna. Irriterat hivar jag ner allt i pannan där det ska fräsas, geggas och smakas av. Dessutom måste jag måtta och koka ris eller vänta i sju år på att potatisen ska bli färdig. Allt tar timmar. Så här är mat­lagning för mig.

Men så en dag, för några månader sedan, sa föräldrarna att de hade köpt något fantastiskt. Jag tänkte att de äntligen hade slagit till på en snöslunga, men i stället kläckte de ur sig: vi har köpt en slowcooker. Hade mina föräldrar köpt en hushållsapparat? Jag blev förvirrad.
Vi är en presenttokig familj, så därför köpte päronen även en till mig. Det dåliga samvetet kom direkt, dels över dyr present men också över insikten att jag ALDRIG kommer att använda den.

I månader stod kokaren i mitt kök och jag slängde ångestfulla blickar på den då och då. Men till slut ledsnade jag på den gigantiska kartongen. Jag slet upp kokaren och ställde den på köksbänken där den tog upp hela avlastningsytan. Jag kavlade upp ärmarna och sökte på pulled pork slowcooker, valde det enklaste receptet och begav mig till affären.
Sedan krävdes knappt något hackande alls, jag kunde bara välta ner allting i grytan – helt utan att behöva försteka någonting. Jag tryckte in "sju timmar" och gick till jobbet. När jag kom hem luktade hela trapphuset ljuvligt och det kom från min lägenhet. Sjukt! Väl inne öppnader jag locket och rev runt lite i det som fanns där. Förberedde med tortillabröd och bladspenat som bara kunde kastas på. Jag gjorde en wrap som var lite för rinnig, men som ändå höll ihop och efter första tuggan flinade jag för mig själv. Det var otroligt – minimalt arbete med maximal output.

Råvarorna behöver fortfarande köpas in, men att nästan få slippa allt i köket gör mig gråtmild. Jag skulle inte säga att jag har blivit en person som lagar mat, men att jag de senaste veckorna kommit hem till nyttigt hemlagat käk talar ändå sitt tydliga språk.

Sara Kinberg är journalist och programledare på P3.

Detta är en krönika, vilket innebär att de åsikter som uttrycks är skribentens egna.