Ada Fredelius: Tandfen måste börja med Swish

Priset på mjölktänder tycks ha stigit lavinartat senaste halvåret. Vid första tappade tanden lämnade tandfen en tvåkrona i utbyte. Sedan blev det en femkrona. I förra veckan hade priset dubblerats och en hel tiokrona låg i glaset som kvällen innan rymt en lossad hörntand. Bra investering verkar det som.

Det finns dock en förklaring till prisökningen, bortom eventuella feers skumma transaktioner med våra kroppsdelar. (Förlåt en okunnig, men vad är det meningen att tandfen ska GÖRA med alla barns insamlade mjölktänder? Säljs de vidare på någon skum marknad för andra magiska väsen? Bygger hon saker av dem, vadå i så fall?) Förklaringen till prisuppgången är enkel: När jag assisterat tandfen och bytt tand mot peng har jag fått ta det mynt som råkat finnas i plånboken. Och likt många andra har jag numera sällan särskilt mycket växel. Eller kontanter överlag.

För mjölktändernas sexåriga ägare är mynt och sedlar knappast det vanliga sättet att betala. De hör mer ihop med magiska väsens besök än med vardagen. I affären, fiket eller till och med på loppisen blippar vi vuxna våra kort eller swishar. Pengar, som ju kan vara komplicerade att förstå, måste verka ännu mer mystiska när man sällan ser dem användas. Va då inte råd att köpa den senaste enorma plastleksaken som står strategiskt placerad vid affärens utgång? Det är väl bara att ta fram plastkortet?

När jag själv var barn sparade jag mina veckopengar i en glasskartong på skrivbordet. Jag visste hur mycket en serietidning kostade, fick göra karaktärsdanande övningar i att spara ihop till saker jag ville ha och räkna ut hur många veckopengar som skulle krävas. Samt till sist ta mina sparade slantar till affären för att inhandla efterlängtad pryl. Jag har till och med några grumliga minnen av att sätta in kontanter på banken och notera summan i en bankbok, även om det började bli omodernt redan då. När mitt eget barn vill köpa något för småslantarna i spargrisen måste vi först ta oss till affären inne i stan som kan tänka sig att växla mynt till sedlar. Mot en avgift förstås.

Det är tydligt att vi lever i en allt mer kontantlös tid. Och jag undrar hur det kommer påverka synen på pengars värde hos det uppväxande släktet. Pengar kan ju vara svåra att förstå även för oss vuxna. Efter att ha försökt förklara att när jag dragit plastkortet i affären har jag mindre pengar kvar ville sexåringen veta var de vuxnas pengar finns någonstans. Svaret började ganska enkelt: “Pengarna finns på banken”. Men sedan blev det svårare: “Alltså, det är inte som i farbror Joakims pengabinge, med massor av mynt i ett enormt kassaskåp. Pengarna finns liksom i bankens dator. Kan man säga. Fast jag skulle kunna ta ut dem. Om vi hittade ett öppet bankkontor.”

Kanske kommer mitt barn att minnas sin spargris och mynten från tandfen på samma sätt som jag minns min barndoms bankbok. Som tur är har jag en jättebra idé för hur dagens kids ska få känsla för pengars värde. Det krävs bara att någon med aningen vassare kunskaper i materialteknik än undertecknad tar fram ett bankkort för barn med en inbyggd display. Där kan deras tillgångar visas i form av snygga myntstaplar. Tandfens skumma transaktioner kan sättas in direkt.

Ada Fredelius är kommunikatör, skribent och stolt ägare till tio svarta neontetror.

  Detta är en krönika, vilket innebär att de åsikter som uttrycks är skribentens egna.