Vem är du? Vad gör du? Vad håller du på med? brukar folk fråga mig. Inte minst min sambo frågar ofta vad jag håller på med, då gärna med den inskjutna förstärkningsfrasen "i helvete". Tvingad att definiera mig själv brukar jag använda tre epitet:
- trebarnsfar
- diversearbetare i kulturbranschen
- stofil
I begreppet "stofil" ligger att man är gammalmodig, insnöad och helst rör sig i dåtiden. Det är väl inget odelat positivt begrepp, men jag kallar mig det utan åthävor. Jag känner varken skam eller stolthet över att jag hellre refererar till Julia Cæsar än till Taylor Swift. Jag har varit stofil sen exakt det ögonblick då jag slutade vara lillgammal.
Stofiliteten präglar förstås också min konsumtion. Här märker jag att människor omkring mig gärna drar förhastade slutsatser. De tar för givet att jag avnjuter alla mina slagdängor via trattgrammofon, att jag helst beskådar alla goda gamla pilsnerfilmer via en 16-millimetersprojektor, att jag dricker kokkaffe på fat och bit, och att jag handvaskar mina ullkostymer och virkade slipsar med tvättbräda nere i bäcken. De förutsätter att jag skulle se ett egenvärde i att något är krångligt och tidsödande.
Så är det inte. Jag talar förstås inte för alla stofiler nu – det går litegrann stick i stäv med stofilprofilen att vara talesperson för ett kollektiv – men jag ser personligen ingen motsättning mellan att digga gamla saker och att digga dem i moderna format. Tvärtom – tack vare diverse nymodigheter hinner jag kombinera ett liv med tre barn, ett komplicerat arbetsschema och en ständig längtan efter flydda tider.
Tack vare internetantikvariaten kan jag varje vecka beställa hem några hylldecimeter mögelskadade Albert Engström-samlingar, Zarah Leander-biografier, Hr Ehrenmark-kåserier och karikatyrtidskrifter med sen länge bortglömda sossegubbar. Skulle jag hitta motsvarande volymer i fysiska antikvariat hade jag fått lägga åtskilliga timmar varje vecka bara på att ta mig dit. Nu finns varje härligt gammelmansgulnad lunta bara en sökning bort.
Tack vare Spotify kan jag mixa ihop en egen skönt osvängig katalog av Lill Ingmars "Bom faderalla", Sven Arefeldts "Hum, sa paddan", Kai Gullmars "Swingpjattarnas paradmarsch" och Gerd Perssons "Snurgla med gurglan". Att leta upp faktiska exemplar av varje gammal struttschlager hade krävt ett livslångt springande i de dammigaste lopplådorna längst ut på landet. Och skulle Spotify inte ha de sånger man kräver att få höra – bisarrt nog finns inte Thore Skogmans "Rökt gök med lök" där – kan man oftast lita på Youtube.
Tack vare Facebook kan jag sen kommunicera med andra stofiler om de fynd jag gjort under mina senaste exkursioner på nätet. Och bäst av allt: jag behöver inte träffa dem, jag behöver inte ta ställning till deras andedräkt, jag behöver inte prata mig via en lång omväg om vädret och gikten och barnbarnen innan vi kommer till poängen.
Den nya tiden gör det möjligt att vara en smidig och effektiv stofil. Man måste inte längre välja ett ensamt liv i en fuktskadad källare och försaka umgänge och utveckla en massa tidskrävande tics och egenheter. Man kan vara nästintill helt normal 23 timmar om dygnet och ändå vifta stolt med stofilfanan (= en något stelnad tygnäsduk).
Kalle Lind är författare och radiopratare.
Här är mitt …
… bästa köp: Den märkliga boken "Svenska bordeller", (troligen) skriven som ett practical joke 1967. 1300 väl investerade kronor.
… sämsta köp: De flesta skjortor som jag köpt i tron att jag är en skön kille som kan bära upp vilken färgkaskad som helst och ändå känna mig bekväm, och kalsonger och t-tröjor med små skavande tvättlappar – det vill säga alla kalsonger och t-tröjor jag någonsin har köpt. (Icke efterfrågad bonusinfo: jag bär sedan flera år tillbaka alla kalsingar jag äger ut och in.)
… drömköp: En tidsmaskin.