Plasten - miljöbov och klimathjälte

Ön Sardinien i Medelhavet, april 2019. En död kaskelot flyter i land. När marinbiologerna öppnar dess mage hittar de till sin fasa inte bara ett livlöst valfoster, utan även över 20 kilo plastskräp som dödat valen.

Men det slutar inte där. Vi hör de här historierna allt oftare nu. Berg av plast som i princip aldrig kan brytas ner förorenar världshaven.

Det har bidragit till att vår inställning till plast lätt blir känslostyrd, anser Åsa Stenmarck, avfallsexpert på IVL Svenska Miljöinstitutet.

– Har man börjat fundera på plastfrågan för att man ser all plast i haven, då är det ju solklart – plast är bara dåligt. Där fyller den verkligen ingen funktion. Då är det lätt att glömma de andra perspektiven, säger hon.

För frågan om plasten är betydligt mer komplex. Det är inte så enkelt som att säga att det alltid är bäst för planeten att välja bort den.

Ta en ost, till exempel. Förvara den i en plastpåse och den kan hålla flera veckor i kylen. Utan plast torkar den på några dagar och åker sanno­likt i soporna. Då har vi visserligen sparat in på plasten – både den råolja och den energi som krävs för att tillverka påsen och den miljö­påverkan påsen kan ha efter sin användning. Men eftersom även osten i sig har en ”klimat­prislapp” – metangas från korna, vatten­användning, transport – har vi samtidigt klimatslösat i andra änden om vi inte äter upp osten.

När vi ska göra miljö- och klimat­smarta val gäller det alltså att se till en produkts hela ”liv”. Att rädda mat kan vara bättre än att välja bort plastförpackningen, hur konstigt det än kan låta.

Gurkan är ett exempel på det. När den börjar tappa vattenmängd och bli mjuk vill konsumenten inte ha den längre.

– Plasten runt gurkan är faktiskt vettig, för den gör att vi slänger mindre gurka, säger docent Helen Williams, vid Karlstads universitet.

Hennes forskning handlar om just det som kallas livscykelanalys. Där räknar forskarna ut produkters miljö- och klimatpåverkan över hela deras liv – för en gurka från frö till konsumentens mage, för en plastpåse från råolja till omhändertagen påse. Då kan de se om förpackningen i sig har ett mindre fotavtryck än svinnet som uppstår om du hoppar över den.

Det är klart att det är bättre att äta upp all mat utan att använda plast, men där är vi inte. Matsvinn är i dag ett stort problem. I Sverige slängs årligen 1,3 miljoner ton mat, vars produktion motsvarar tre procent av de totala utsläppen av växthusgaser i Sverige. Allt som slängs är förstås inte ätbart, men mycket skulle kunna vara det.

– I många av de produkter som vi har räknat på kan vi se att om förpackningen gör att maten håller längre och det blir mindre svinn i slutändan går de investeringar man gör i material att räkna hem miljömässigt, säger Helen Williams. 

Det beror på att maten ofta har en större miljö- och klimatpåverkan än förpackningsmaterialet har, förklarar hon. Störst roll spelar det i de fall där man använder några få gram plast, men kan förlänga matens livslängd mycket, eller när man har att göra med ”klimatdyr” mat, som kött. På samma sätt finns det förstås produkter som inte alls rättfärdigar de massiva plastförpackningar som de kommer i.

Det är inte bara för livsmedel som plast kan vara en fördel. Man kan till exempel göra konstruktioner lättare genom att använda plast och på så vis spara klimatet.

– Till exempel i bilar. I dagens bilar används mycket mer plast än för några år sedan, främst i så kallad komposit som visserligen är uselt ur en återvinningssynpunkt, men väldigt bra för att bygga lättare – och därmed bränslesnålare – bilar, säger Åsa Stenmarck på IVL.

Förra året utredde hon, på uppdrag av regeringen, vår framtida plastanvändning. I sin rapport pekar hon på att plasten har många fördelar och att dess negativa miljöpåverkan går att minska.

Men allt det här ändrar väl inte det faktum att valar dör av att de äter plastskräp?

Nej, givetvis inte.

Och livscykelanalytiker har fortfarande svårt att riktigt mäta vilken konsekvens för vår planet det har när plast hamnar i miljön. Om plasten slutar sitt liv i förbränning eller återvinning är det lättare. Men plastskräpets påverkan är svårmätt, eftersom det blir en värderingsfråga: Vad ska anses viktigast – klimatpåverkan eller påverkan på biologisk mångfald?

Men att plasten hamnar i haven är ju inte plastens fel, poängterar forskaren Helen Williams.

– Det är ju våra system som det är fel på, där vi har tillåtit länder och företag att dumpa sin plast i haven, säger hon.

I delar av Afrika och Asien har plastpåsar nu helt förbjudits. Och det kanske är bra i länder där de annars inte skulle ha tagits om hand, säger Williams. Men i Sverige, där väldigt lite plast hamnar i miljön, är svaret för en mer hållbar plast­användning snarare ett annat: Att använda mindre plast och att hitta smartare sätt att skapa ett så kallat cirkulärt system, alltså sätt att återvinna som gör att man inte behöver använda ny råvara för att göra plast. Det gäller både för plast som tillverkas av olja – ”vanlig” plast – och plast som görs av till exempel sockerrör. För den senare slipper man visserligen den klimatpåverkan som fossil råvara innebär, men i övrigt beter sig en sådan påse snarlikt en vanlig plastpåse, i havet till exempel, och måste återvinnas på samma sätt.

Med bättre återvinning skulle bilden av den utskällda plasten kunna nyanseras. Men det återvinningssystem vi har i dag fungerar faktiskt ganska dåligt, säger plastutredare Åsa Stenmarck.

– En väldigt liten andel av den plast vi använder hamnar i återvinning i dag, säger hon.

En av orsakerna till det är konsumenternas osäkerhet. Tvekar vi om en förpackning verkligen är plast eller om den är ren nog så lägger vi den i påsen för brännbart i stället för att sortera den, säger Åsa Stenmarck.

– Jag uppmanar konsumenter att lägga all plast i plaståtervinningen, även om man är osäker på om den hör hemma där. Då lär man upp systemet och producenterna får feedback – vad funkar och vad funkar inte?

För i producentledet är det där den viktigaste förändringen måste ske. I dag är efterfrågan på återvunnen plast låg. Dels beror det på en osäker tillgång och ett pris som inte är en solklar fördel mot jungfrulig plast, vilket ogillas av företagen. Men det handlar också om att den återvunna plasten är svår att använda. När alla färger blandas blir den grå och ful.

– Det finns massor att göra i designledet och det händer mycket där just nu. Fler och fler gör medvetet förpackningar i genomskinlig eller ljus plast, som är mer attraktiv som återvunnen, säger Åsa Stenmarck.

Hon utesluter inte heller att man kan införa en straffskatt på fossil råvara, eller ett belönings­system för dem som använder återvunnen råvara. Och om vi får till ett system där plasten cirkulerar och återvinns kommer vi att kunna använda plast även i framtiden.

– Men inte så mycket som vi gör i dag. Varken plast eller andra material. Men att använda plast där plast ger den bästa resurseffektiviteten på totalen, det kommer vi att kunna fortsätta med, säger Åsa Stenmarck. 

Se upp med nedbrytbar plast!

Men nedbrytbar plast då? De ofta gröna påsarna av till exempel majsstärkelse, som går att hitta på fler och fler ställen. De måste väl ändå vara ett bra alternativ både i livscykelperspektiv och i fråga om nedskräpning? Nej, tyvärr är inte heller det så enkelt. I havet – eller i magen på en val – tar det ändå många, många år för dem att brytas ner.

– Konsumenter tänker att man kan lägga den nedbrytbara påsen i sin egen kompost, men det kan man inte. Den kräver höga temperaturer och särskilda bakterier, förklarar avfallsexpert Åsa Stenmarck.

I Sverige i dag har vi faktiskt inte en enda anläggning för sådan industriell kompostering.

Åsa Stenmarck och hennes kollegor konstaterar i sin studie för regeringen att man genom nedbrytbar plast riskerar att skapa nedskräpare som inte hade skräpat ner annars.

– Eftersom man missförstår och tror att man kan slänga plasten var som helst och att den då försvinner, säger hon.