Fiskpinnar – bäst i test

Från fräsch och knaprig till oaptitlig och mosig. Det är stor skillnad på smakupplevelse när vi testar nio sorters fiskpinnar. Dyrast är godast, men lågprispinnen kommer inte långt efter när vår panel får välja.

Fiskpinnen är klassisk snabbmat för stressade småbarnsföräldrar. Den lanserades i Sverige 1956 av Findus efter amerikansk förlaga. Då tillverkades de panerade fiskbitarna i skånska Bjuv. I dag tillverkar Findus inte fiskpinnar i Sverige längre. Det gör inte heller någon av de andra producenterna vars produkter vi har testat. De nio sorterna kommer från sex olika fabriker i Tyskland, Frankrike och Polen.

Själva fisken som ingår i produkterna är fångad i tre olika fångstområden i norra Stilla havet och i Nordatlanten. I åtta av produkterna är det alaska pollock och i en, Coops, är det torsk. Flera av tillverkarna uppger att även andra fisksorter som sej eller hoki kan användas, men det ska alltid gå att se på paketet vilken sorts fisk som finns i just de pinnar som finns inuti.

För att kontrollera om rätt fisksort använts har vi låtit labbet utföra en dna-analys av köttet. I sju av produkterna är det inget problem och analysen stämmer med det som står på paketet. För två av fiskpinnarna kan labbet inte få fram tillräckligt med oförstört dna för att fälla ett avgörande. Båda sorterna är tillverkade i samma fabrik och att det inte går att få fram dna tyder på att köttet behandlats omilt på något sätt, kanske genom höga temperaturer, högt eller lågt pH, eller genom att fisken strålats för att bli av med bakterier.

En av tillverkarna skriver i en kommentar att de har svårt att förstå varför labbet inte kan artbestämma fisken i deras pinnar, men att de är helt trygga med att det är den sort som anges på paketet.

Fiskpinnarna i testet består av mellan 57 och 65 procent fisk och resten panering. Fiskmängden ligger generellt lite under det som tillverkarna sagt på förpackningen, men avvikelserna är inte jättestora. Störst skillnad är det hos två sorters fiskpinnar, som hamnar på åtta procentenheter under den utlovade fiskmängden. 

När smakpanelen sätter tänderna i pinnarna blir det ett helt okej resultat för två fiskpinnar. Den ena bedöms som att ha ”god, bra sälta” men ”lite hård och ojämn panering”. Den andra tycker panelen bland annat har ”bra form, lagom panering och god fisk”. En fiskpinne hamnar på betyget sju för sin smak och blir tvåa i tabellen totalt.

Lika gott tycker panelen att två andra sorters pinnar smakar. Den ena sortens fiskpinne dras dock ner något av sitt utseende och av konsistensen och får kommentarer som ”insidan ser inte jätteaptitlig ut” och ”inte något bottennapp, inte en favorit”. En sorts fiskpinnar tycker panelen har ”fin helhetssmak” på ”både fisk och panering”, men de får också kritik för att de inte innehåller hel fisk utan bara färs.

Sämst tycker panelen att testets enda torskpinne smakar. Den sorten får bara en tvåa i betyg för sin smak och lika illa är det när det gäller konsistensen. Kommentarerna från panelen blir bland annat ”nej tack!”, ”bra sätt att få barnen att INTE tycka om fisk” och ”usel".

Panelens favorit är i stället en fiskpinne med blandat innehåll, som får högst smakbetyg av alla i testet och omdömen som ”ser perfekt ut, paneringen ser krispig ut” och ”god smak på fisken” med ”fräsch och knaprig panering”. De godaste pinnarna är också de som kostar mest med 96 kronor per kilo eller 2,90 kronor per fiskpinne. Billigast av alla fiskpinnarna per kilo är en fiskpinne från en stor butikskedja, som kostar mindre än hälften så mycket, men som bara hamnar ett snäpp ner när det gäller smaken. Billigast per pinne är däremot en annan sorts fiskpinne, som kostar 1,20 kronor. Den får ett lite bättre samlat betyg är Ica Basic och utses till Bra köp.