Den vanligaste relationen mellan dig och ett företag är kundrelationen. Du betalar en peng och får en vara eller en tjänst i utbyte. Tjugo spänn åt ena hållet, en kaffe åt det andra.
Genom den digitala revolution som jag ägnar all min tid åt att grubbla över har detta ändrats. För när du googlade nyss – det var sannolikt inte så länge sedan du gjorde det, Google har en global marknadsandel på 89 procent, och långt mer i Sverige – så var du knappast kund. Googlekund? Nej. Du var något annat, och jag tror att ordet du skulle fastna för om du tänkte efter en stund skulle bli ”användare”.
Så blir det när vi inte längre betalar i reda pengar. Användare är ett rundare, mjukare, mysigare och mer kollaborativt begrepp. Vi gör något tillsammans med det stora företaget.
Och så är det gratis!
Eller nej. Det är det ju inte alls.
Vi betalar mer än någonsin – bara i en annan valuta, nämligen systematiskt lagrade och processade personuppgifter.
Det köp och sälj som pågår här sker mellan Google och Googles annonsörer. Google säljer annonsexponeringar. Det är de nischade målgrupperna som är till salu. Eller, som i en skämtteckning som cirkulerat mycket på nätet: Två grisar står och pratar. Den ena säger att de har det väldigt bra där i stian. Ingen hyra betalar de, och maten är gratis. Under bilden står det: ”När du inte betalar, är det ofta du som är produkten”.
Det stämmer onekligen till eftertanke. Särskilt för grisar – men inte bara.
Och ändå luckras faktiskt kundrelationen upp ännu mer ibland. En del av de stora digitalföretagen är så skickliga på att skapa varor och tjänster att vi förvandlas till ett slags ambassadörer för produkterna. En sorts eviga influencers som går omkring och talar om hur otroligt häftig den senaste telefonen är. Fjärran från en sådan där besvärlig kund, som vet sina rättigheter, som jämför produkter, som säger ”jag har betalat sju papp för den här, jag tycker att batteritiden är för dålig”.
I de värsta fallen stannar det inte ens där. Då tar vi det fjärde och sista steget, och är inte längre kunder, eller användare, eller ambassadörer. Utan fans. Som ett slags digitaliseringens fotbollshuliganer. Det föder bisarra beteenden. Vi tar bekväma stolar och sovsäckar och beger oss till Apples butik vid midnatt – inte för att få, utan för att få köpa en ny telefon. Som är till salu i morgon bitti. För exakt samma pris som den säljs för i natt.
På en global nivå tror jag egentligen bara att tre företag har lyckats göra fans av sina kunder – Google, Apple och Ikea. Tänk själv om du inte har varit utomlands någon gång, kört förbi ett Ikeavaruhus och liksom känt att det pirrar av blågul stolthet i bröstet? Som om det över huvud taget hade något med dig att göra?
Allt handlar om att ha en bra berättelse.
Ikea har berättelsen om strävsamhet, sparsamhet och billighet.
Google har berättelsen om oegennyttigt arbete och renaste altruism.
Apple har berättelsen om hur du förändras som människa genom att använda produkter som är så vackra att du helst av allt skulle vilja äta upp dem.
Vi kan nog alla behöva påminna oss själva om det sunda i att stå kvar på ruta ett: kundrutan. Där vi jämför våra alternativ och bevarar åtminstone ett litet mått av kritiskt tänkande.
Andreas Ekström är journalist, författare och föreläsare med bas i Lund och på tidningen Sydsvenskan.
Foto: Rikard Westman
Här är mitt …
… bästa köp: Vår första lägenhet. Osannolikt billig, möjlig att bygga ut, och full av fördelar som vi inte begrep när vi valde. Vi bor där fortfarande.
… sämsta köp: En kitschig klocka med en vinkande Mao, som jag köpte för nästan inga pengar i Kina. Som om en massmördare var lite rolig? Obegripligt. Jag slängde den i en papperskorg på Kastrup när jag kom hem.
… drömköp: En krog. Men i så fall behöver jag dessutom köpa en del tilläggstjänster, till exempel krögarkompetens.