Emanuel Karlsten: Säljs den i vitt så köper jag den

Jag har köpt en bluetooth-handsfree för 3 200 kronor och kan inte sluta förvånas över mig själv. Det är alltså en sådan man sätter i örat och kopplar telefonen till. Man kan både lyssna i och prata med den och med ett klick på örat kan man dessutom svara i telefonen – utan att ta upp den. En manick som taxichaufförer använt i evigheter, en sådan de aldrig tar av – inte när de lämnar bilen, inte när de äter lunch, firar bröllop eller ens badar badkar. Det är en sådan jag köpt, men det vill jag inte erkänna för mig själv. För mina bluetoothhörlurar är vita. Tit- tar man riktigt noga finns där en äppelsymbol. För det jag har köpt är “airpods” och därmed har 00-talets gubbigaste produkt förvandlats till en statusmarkör.

Har vi ens reflekterat över hur snabbt det där har gått? De små blinkande öronsnäckorna vi fnissade åt är nu en lika viktig del av ungdomens outfits som handväska, halsband eller frisyr. Apple har den makten. Att ta en befintlig produkt, färga den vit och sedan få världen att betala mångdubbla priset för en produkt som sällan är bäst. Jag tror mig vara en självständig person, men ju längre jag lever i den här Applebubblan, desto mer tvivlar jag.

Inför varje lansering av en ny produkt försöker jag örfila mig för att vakna ur köphypnosen. Men sedan zombieklickar jag hem ytterligare en vit produkt. Jag reflekterar inte, jag bara betalar. Senast häromveckan: Apple lanserade en slags nyckelspårare. En liten rund pryl som man fäster på nyckeln för att ha koll på var den är. Kostar? 350 kronor. Det är inte värst. För när jag väl klickat hem den frågar Apple om jag inte vill ha deras designade nyckelring så jag kan fästa nyckeltabletten på en nyckel.

Kostnad? 430 kronor. 430 kronor! Nyckelringen kostar alltså mer än själva manicken! Och. Jag. Klickar. Hem. Den.
När jag har klickat mig igenom alla steg, alltså passerat alla möjligheter till panikbroms, börjar jag le. Skratta nästan. Det är så dumt. Jag ringer min fru, berättar som om jag varit med om ett rån. Ett smart rån! Jag skrattar generat eftersom jag också är imponerad. Jag har än en gång förförts av Apple. Jag säger att nu var det sista gången. Men det kommer det inte vara. För vi människor väljer ibland produkter inte för att de är nödvändiga utan för att de skapar en känsla av tillhörighet. En känsla av förbättring och kanske upphöjdhet. Det låter sekteristiskt? Ja, så känns det. Och i den här sekten är offret min instinktiva skepsis – och jag kommer aldrig vilja ha den tillbaka. Om inte Apple börjar sälja den i vitt. Då köper jag uppenbarligen vad som helst jag tidigare förkastat.

Emanuel Karlsten är frilansjournalist, bland annat som programledare i P1 och krönikör i GP.

Detta är en krönika, vilket innebär att de åsikter som uttrycks är skribentens egna.