På lantstället i skärgården har vi en potatisskalare. Den är lite rostig, handtaget är böjt och två gånger har jag fiskat upp den ur metallåtervinningen när någon i familjen vårstädat i köket bakom min rygg. Den ser inte mycket ut för världen, min gamla potatisskalare. Men sanningen är att det inte finns en enda sak som gör mig lika lycklig.
Min mamma måste ha införskaffat skalaren redan vid mitten av 1970-talet. Ändå är den nästan hälsovådligt vass trots att jag aldrig slipat den. Det känns nästan som magi. Och ibland brukar jag tänka att mitt allra mest älskade köksredskap bär på en hemlighet som kanske i förlängningen är det enda som kan rädda vår civilisation.
För på samma sätt som jag känner glädje över potatisskalarens närmast oändliga hållbarhet, skräms jag av mina inköp nu för tiden. Tangentbordet till bärbara datorn? Gav upp efter två år. I skrivande stund går inte ”e” eller ”r” att använda, vilket gjorde att den här texten tog någon timme extra att få till då bokstäverna varje gång fick kopieras in från andra dokument. Lösningen? Att byta tangentbordet kostar en förmögenhet. Det blir att köpa en helt ny dator i stället.
Och utemöblerna i trädgården – de som var av det där fina, välrenommerade märket och lovade en livslängd som skulle överskrida min egen med råge? Redan är de murkna och nötta. Färgen började lossna redan andra sommaren. Går de att laga och måla om? Inget är omöjligt, men det skulle ta hela semestern. Känner jag mig själv ligger möblerna snart på tippen. Glödlamporna hemma då? De som var av den där nya sorten som egentligen aldrig skulle behöva bytas. Nej, inte heller de verkar hålla vad de lovar. De är dyrare, men jag byter dem i princip lika ofta som jag alltid bytt glödlampor hemma.
Ibland blir jag så trött på allt som inte håller att jag funderar på att fly till skogs tillsammans med min älskade potatisskalare. Likt Gollum i Sagan om Ringens värld ska jag sitta där med min högt värderade tingest, my preeeecious, min ädelsten som aldrig någonsin blir slö. Under tiden får väl världen gå under av överkonsumtion, dålig kvalitet och saker som går sönder efter ett par månader.
Men så plötsligt vaknar jag upp ur mina dagdrömmar. Är det verkligen så här illa?
Över en lunch pratar jag med några äldre vänner som bildade familj i mitten av 1970-talet. De skrattar bara när de lyssnat till mina tankar. Visst kanske potatisskalarna var en aning bättre för 40 år sedan. Men bilarna rostade sönder, kläderna var gjorda av plast och allting som tvättades i mer än 30 grader krympte för att aldrig mer kunna användas. Och tv:n kunde börja brinna, för att inte tala om alla miljögifter som fanns i allt och alla.
Till slut står jag där vid diskbänken ute i skärgården igen. Potatisen i ena handen, skalaren i den andra. Lika vass som alltid, och brunsvart av rost. Nåväl. Allt kanske inte är sämre. Men något om hållbarhet har nog potatisskalaren ändå lärt mig. För jag älskar den fortfarande. Och det man älskar slänger man inte bort. Skulle jag älska allt annat jag ägde med samma intensitet, skulle jag aldrig behöva köpa något nytt. Jag skulle göra allt för att försöka laga och lappa, hur mycket det än kostade.
Eric Schüldt är kulturjournalist och programledare på Sveriges Radio.
Här är mitt...
… bästa köp: Förutom mammas potatisskalare måste det vara min lilla segelbåt från början av 1970-talet. Visste inte att det gick att älska något av ljusgul plast med en sådan otyglad passion.
… sämsta köp: Kaffebryggare utan dropstop. Att det
ens är tillåtet! Kaos varje morgon.
… drömköp: Ett oanvänt kök från 1970-talet med alla husgeråd, apparater och bestick kvar.