Josefin Olevik: Säg mig hur du shoppar och jag ska säga dig vem du är

Jag tror jag är en ganska medioker konsument. Men eftersom jag rör mig i frilufsarnas förlovade värld finns det alltid skäl att prova sin kompetens på nytt. Kan man ens gå på skogsutflykt utan ryggsäck, sittunderlag, termos, värmejacka och ett multiverktyg? Det är lätt att bli matt. Och pank.

Jag kommer från en utefamilj där vi har köpt allt begagnat. Vi hängde på bytesmarknader och höstträffar och hittade utrustning för spår och backar och bergsbestigning och camping, men inget blev riktigt rätt.

Jag har fortsatt i samma tradition. Mitt första tält fyndade jag på en utförsäljning, 70 procents rea på Fjällrävens utgående enmansmodell. Det hade sina uppenbara begränsningar. Mitt andra tält köpte jag för 800 kronor på ÖoB och luften gick ur det snabbt, i en storm i Transsylvanien. Det tredje var ett märkeslöst alternativ på annons, rymligt och svårt att få ner i en ryggsäck. Jag använde det i över tio år, men sedan rann regnet rakt igenom och jag och en vän bestämde oss för att satsa på ett nytt.

Det fjärde tältet (betänk nu att jag har ganska många tältnätter per år) blev ett habilt alternativ, en kopia av de riktigt fina, bara lite tyngre, lite mindre regntätt, lite sämre konstruktion. Och halva priset. Så ser hela min ganska stora friluftsgarderob ut. Vintersovsäcken är i storlek XL, fast jag är 156 centimeter lång (från Haglöfsoutlet). Dunjackan är i herrmodell (Dynafitfynd!), vandringskängorna helt rätt modell men en halv storlek för små (Blocket), skalbyxorna går bara att stänga med en gummisnodd i midjan (utförsäljning), understället är i barnstorlek och stramar över höfterna, min klassiska Houdinijacka är i grisrosa (utgången färg) och jag klär faktiskt inte i den nyansen, längdskidorna är för långa och har för hårt spann (rea!), men det ger väl med sig med tiden? Det stör mig, så klart. Det vore ju roligare att ha en Houdinijacka som jag använde. Och kängorna fick jag köpa nya för att min stackars hallux valgus, en växande stortåled, höll på att sprängas. Men tanken på att köpa helt rätt, till fullt pris, gör mig alldeles svettig.

När jag försöker analysera mitt konsumtionsbeteende finner jag ingen klar logik. Många saker har fått bytas ut och i slutänden blivit minst lika dyra som om jag skulle ha valt rätt från början. Så jag tolkar det snarare som ångestreduktion.
Den typen av lyxkonsumtion vi ägnar oss åt, alltså den som inte handlar om överlevnad, kan nog inte begripas på annat sätt. Hur får jag mig själv att må bäst? Hur undviker jag olust? Väldigt lite av allt det som får vårt samhälles ekonomi att snurra är egentligen nödvändigt.

Min pappa köper alltid fullpris och hävdar varje gång att han investerar för livet. Jaktstövlarna, dunjackan, skinnportföljen – alla svindyra men ”det enda han behöver”.
Snart dyker det upp en ny läderväska och en ny jacka. Lite annan modell, men – för livet.

Inte heller hans mönster uppvisar någon logik.
Så jag ger upp.

Ett överflödssamhälle skapar sina egna system. Eftersom jag tillbringar avsevärd tid på begagnatsajter med friluftsprylar, vet jag att många ångestreducerar genom att helt enkelt handla, nytt och dyrt, för att sedan upptäcka att behovet inte finns. Det är dem jag lever högt på, för halva priset och bara en halv storlek fel.

Josefin Olevik är är författare, journalist på Vi och krönikör i Utemagasinet. Älskar fjäll och toppturer och gillar äventyr mer än utrustning.

Detta är en krönika, vilket innebär att de åsikter som uttrycks är skribentens egna.