Kristin Lundell: Ibland måste man bara blunda och köpa

I höstas köpte jag ett svart hål att stoppa alla mina pengar i. Precis som universum är detta svarta hål ständigt expanderande och frågan är om det kanske vore mer korrekt att kalla det för ett slukhål. Ju mer tusenlappar som jag stoppar i det desto mer sväljer det. Det är som att mata en drake.
Sedan några månader tillbaka är jag ägare av ett fritidshus – eller ett ”fritids­nöje” som jag kallar det i ett försök med positiv affirmation för att lyfta fram det roliga i min nya utgiftspost. Att det var dyrt att ha fritidshus visst jag väl på ett ungefär, men exakt hur mycket det kostar hade jag inte räknat ut. Givetvis. Det är så med oss impulsiva köpare. Vi spontanfyndare som vuxit upp med loppisar och auktioner och som därför lärt oss att man måste knipa saker snabbt och ropa högst för att få det man vill ha. Den som tvekar kan inte komma tillbaka nästa dag och tro att något ska finnas kvar och att behöva punktmarkera en främling till dennes bil för att försöka köpa loss en auktionsförlust är förnedrande. Så jag agerar så som jag tänker mig att man gör när man vinterbadar, man hoppar i och tänker inte på hur det känns förrän man är i vattnet.

Det som kommer nu är kanske inte ett ekonomiskt råd som kommunens konsumentvägledare skulle ge vidare – men ibland måste man faktiskt bara blunda och köpa.
Det kanske bara är så att de största köp man gör som privatperson sällan är roliga – bostadsköpen. Jag har aldrig köpt ett boende och varit hundraprocentigt glad. Spontanköpare eller inte – hur går det att vara lycklig när summan alltid landat på nivåer som man antagligen aldrig kommer att betala sig fri ifrån? Men nyckeln till mänsklighetens fortlevnad är som bekant ett kort smärtminne och plötsligt sitter man där igen med ett köpekontrakt och en taggad mäklare.
Ibland försöker jag vara pedagogisk med min femårige son och förklara detta med pengar för honom. Det går inte att köpa hur många Ipadspel som helst därför att pengar tar slut. Mammas pengar tar slut. Det går aldrig som jag planerat. Plötsligt hörde jag honom berätta för främmande folk på bussen och i affären att mamma gjort av med alla sina pengar så därför har hon inga kvar. Att med tillgjort skratt bräka fram något om hur härliga ungar är är förvisso gratis.

Jag tänker på det där med barn, ­idioter och sanningen när jag skyfflar in ännu en skopa pengar i mitt svarta hål. Stubbfräsning behövde visst beställas och nog var det oväntat att en del av staketet drogs med av stormen och landade på en alldeles för ny Volvo som stod parkerad på gatan och varför säger alla att färg är billigt när en burk ju inte räcker till någon yta alls? Och den där trevliga bersån anlägger dessutom inte sig själv och en pinne med några grenar på är kanske rent tekniskt ett träd men ändå inte. Av vänner har jag fått höra att man måste sänka ambitionerna och att det där orangeriet är en för stor plan för någon som hellre limmar upp saker än använder borr. De säger att jag måste lägga band på mig. Lugna mig lite. De har givetvis fel. Medan slukhålet öppnar sig allt mer ligger jag där på botten och ropar upp att man ju inte vet hur det känns förrän man hoppat i och förresten vet alla att man aldrig ångrar ett bad.

Kristin Lundell är journalist och nybliven Roslagsbo. Hon är en extrem badkruka som inte är så mycket styrd av förnuft som av känsla.

Detta är en krönika, vilket innebär att de åsikter som uttrycks är skribentens egna.