Kristin Lundell: ”Krånglarna” har blivit fler under coronan

För att vara en person som helst undviker förändringar har jag flyttat alldeles för ofta på sistone. Det enda jag egentligen vill i detta saliga lilla liv är ju att slå mig till ro och inte behöva packa upp en enda kartong till någonsin. Men eftersom jag sedan födseln haft Stockholm som postadress har jag fått rätta mig efter att här är det ett rum i taget som gäller. Jag har aldrig bott större än vad som vid det aktuella tillfället varit nödvändigt och då blir det till att packa varje gång som familjen tänjer på planlösningen. Nu har vi packat upp i ännu ett hem och det är lustigt att man aldrig minns hur ens livs dyraste köp ser ut innan banken gjort transaktionen och allt är pantsatt och skuldskrivet. Var verkligen vardagsrummet så här litet på visningen? Jag minns det som betydligt större men minnet var tydligen en jasägare. Kvadratmetrarna var förvisso de dubbla, men så fanns det tydligen fönster i lägenheten. Flera stycken dessutom. Så till slut var det bara att ge upp att få de gamla möblerna att platsa och i stället börja fota dem i flyttkaos och halvskum belysning för att lägga ut till försäljning. Sedan började det.

Att det är ett heltidsarbete att administrera affärer med gamla möbler hade säkert valfri antikhandlare kunnat berätta för mig om jag hade frågat men nu sitter jag i stället här och svarar på dumma frågor för jo, sådana finns visst och dessvärre i enorma mängder.

Vissa andrahandsköpare sköter saker snabbt – det är knacka på, bära ut och swisha peng. Men sedan har vi den betydligt större gruppen: Krånglarna. Människor som gärna låter en mejltråd växa i evigheter: ”Kan jag köpa den skrymmande möbeln nu men hämta den om två veckor? Har du växel på en 500 lapp? Det står att måttet är 155 centimeter men är det exakt eller är den närmare 160? Jag kommer klockan 15 (som sedan blir 17 och 19 och därefter aldrig)”. Att bli vansinnig är förvisso gratis, men det kostar ändå på. ”Har idioterna förökat sig under coronan???”, vrålar jag till slut inombords.

Det är möjligt att det är karantänen som har frigjort en massa tid som folk är beredda att lägga på en gnutta extra krångel, men vi verkar också vara fler som budar hem, prutar ner och åker runt och hämtar för att göra karantänshemmet finare. När jag sålt mitt fina sideboard budar jag på en auktionssajt högst på en alldeles för dyr art deco-byrå – perfekt i det nya utrymmet mellan fönster och hörn. Jag är så nöjd. Jag släpar ut möbeln men blir stående på parkeringen. Jag tror att jag ska explodera: vår nyinköpta (begagnade) bil har fel mått. Möbeln går inte in. Jag går in och ställer mig i kö till kundtjänst. Arma personal, men de får åtminstone lön för att hantera min hopplösa fråga om de kan förvara min skrymmande möbel i en vecka till.

Kristin Lundell är journalist och nybliven Enskedebo och tänker inte flytta igen – eller sälja sina gamla möbler på andrahandssajter – på åtminstone tre år.

Detta är en krönika, vilket innebär att de åsikter som uttrycks är skribentens egna.