Per Gulbrandsen: Hyllning till en älskad matavfallskvarn

Vi döpte honom direkt till Morgan, eftersom han morrade så mysigt medan han malde våra frukt-, ägg- och grönsaksskal till slurry. En sörja som for i väg med diskvattnet till reningsverket och blev till klimatneutral biogas. Som vi körde vår bil på.

Mysiga Morgan morrade sig in i vårt hushåll för nio år sedan och hyresgäster som vi är köpte och monterade vi honom för egna pengar. Men det var det värt, hyresvärden hade inte ordnat någon återvinning av matavfall.

Och plötsligt behövde vi inte längre kasta en enda soppåse. Vi kunde återvinna allt, inte bara förpackningar, tidningar, batterier, lampor och så vidare, utan även allt matavfall. Fantastiskt. Lyckan över att slippa belasta miljön och i stället börja ”tillverka” eget biobränsle var stor och stolt. Men säg den lycka som varar för evigt.

Efter några månader blev det stopp i köksavloppet, följt av ett högljutt gräl med hyresvärden om kostnaden för spolbilen, ett gräl som jag till sist vann. De hade givit klartecken till kvarnen, och vad visste vi? Så Morgan fick morra på, vi körde vidare på biogas vi själva malt råvara till, och åren gick. 
Vartannat år återkom bakslagen. Stopp som jag antingen lyckades lösa själv, eller där vi valde att ta kostnaden för spolbil för att slippa nya gräl och kanske bli av med kvarnen.

Vi älskade Morgan högt, men slutade efter fjärde stoppet mata honom med kaffesump och annat fett som gärna fastnar i krokiga avloppsrör. Kaffesump är perfekt som blomgödning.

Men så kom katastrofen, stoppet i vintras som knappt ens spolbilen klarade av. Först efter över en timmes jobb fick spolkillen loss stoppet, en jätteboll tovigt hår som fastnat elva meter ner under vår lägenhet. Elva meter! Hårboll! Stoppet kunde alltså ha orsakats av vem som helst i huset och inget vi borde betala. Vi hade aldrig använt Morgan som frisör.

Nu blev vi tvungna att ringa hyresvärden, vars nya förvaltare inte kunde begripa att vi alls fått ja till kvarn. Det snart 30-åriga husets rörsystem klarar inte en sådan belastning, menade hon och krävde att Morgan skulle bort, omedelbart.

Okej, men vem ska betala den här spolningen? undrade jag. 
Jag får ta den, svarade hon.
Och vem ska betala bortmonteringen av kvarnen?
Det får ni göra själva.
Men vi fick faktiskt ert klartecken att köpa och installera kvarnen. Vi kunde väl inte veta att era avloppssystem inte klarade slurryn?

Okej, jag får väl ta den kostnaden också, blev svaret. Vi sänker nästa hyra med era utlägg.
Här borde vi ha jublat och skrattat högt, men allt kändes bara ledset. Hyresvärden har fortfarande ingen återvinning och sedan dess tvingas vi åter fylla soppåse efter soppåse med näringsrikt matavfall igen. Så fel!

Sorgen efter Morgan är djup och stark. Han var frisk, det var rören som inte var raka.  Ljuset i tunneln är att ansvarsfulla fastighetsägare i dag sätter in avfallskvarnar med raka avloppsrör i alla nya kök. Alternativt ordnar avfallsinsamling i bruna påsar som ger ännu bättre kvalitet på biogasen. Även vår hyresvärd gör detta.

Så nu håller vi tummarna för att den utlovade insamlingen snabbt blir verklighet i vårt hyreshus.
Att bränna matavfall som sopor hör till en ­klimatbelastande, miljöförstörande forntid.

Per Gulbrandsen kallar sig passionär och är före detta ­radioproducent.

Detta är en krönika, vilket innebär att de åsikter som uttrycks är skribentens egna.