Sara Kinberg: Vem hade trott att alla skulle ledsna på sovmorgon?

Larmet ringer 08.00, lyxigt ändå. Man släpar sig upp och river på sig mjukisarna som är trasiga i skrevet, luktar de inte lite unket också? Aja. Håret är smutsigt och slarvigt uppsatt med en klämma och deon säkert två dagar gammal. Man drar i gång en kanna kaffe, lite extra i dag för det känns så mysigt. Drar av en gäspning och scrollar igenom morgonens skörd av sociala medier samtidigt som man loggar in på jobbet så att de ser att man är i gång.

Sovmorgon och hemmajobb, ljuvligt fram till dag 14, då alla fick nog och vrålade rakt ut i ångest. Nu hade folket ledsnat! Man längtade plötsligt efter kollektivtrafik och stressiga mornar. Men inte jag, för jag lever livet! Aldrig har jag njutit som nu. Jag får sova ut (har inga barn), smutta GOTT kaffe hela dagen, pussa på sambon när jag går förbi för att hämta ett glas vatten och ta en liten nap efter lunch när matkoman slår till. Samma sak, varje dag. Piff och dusch är ett minne blott. Helt okej med mig!

Men samtidigt som jag älskar det här förstår jag också dem som kämpar, som tycker att det känns hopplöst, tradigt och ångestframkallande. Personer som suktar efter miljöombyte och att få kallprata med en kollega vid kaffemaskinen. Och det är ju ganska intressant vad den här nya digitala omställningen gör med olika personlighetstyper. Jag har pratat med flera lite mer introverta personer och de säger att absolut ingenting har förändrats i deras liv, de lever på som vanligt och strömmar sina serier och hänger på sina internetforum. De tycker det är extremt skönt att slippa låtsas att de lever ett rikt socialt liv och att det är hela meningen med tillvaron. Kanske är det just personerna som är lite mindre sociala som FAKTISKT lever livet just nu och stabilt tar sig igenom förändringen. Kanske får också andra typer av blygare personer en annan roll när presentationer och föredrag inte längre bygger på att man måste ha en otrolig karisma och paketering. Nej, en stabil internetlina och att få fram faktan är det enda viktiga. Annan typ av kompetens än den sociala har nu blivit hårdvaluta.

Jag har flera kompisar som våndats över alla dessa presentationer på scen med darriga ben, deras sakkunnighet har fått stryka med på grund av nervositet eller oförmåga till fluff. Men nu, när det enda man har att stirra in i är en liten kameralins på datorn har de kunnat leverera sin kunnighet med bravur, nervositeten uteblev och fluffandet var inte nödvändigt. Det här måste ju ändå skänka en självförtroendeboost, att de lyckas leverera inom fält som tidigare kändes skakiga.
Det är spännande vad allt detta digitala hemmajobbande kommer generera i framtiden. Min stora förhoppning är att folk som är sjuka ska hålla sig hemma och inte hosta ner ett helt kontor. Vi kanske äntligen kan landa i att SÅ VIKTIG är man inte. Om man jobbar hemma någon dag i månaden faller inte hela företaget.

Men åter till att jag lever livet, jag ska ju inte posera och säga att jag tycker att ALLT är toppen. Om det är något jag saknar intensivt varje dag så är det min gymnastikträning. Min största passion i livet som jag hittade som 30-åring och som jag har byggt hela min vardag runt. Tolv timmar i veckan la jag på gymnastikhallarna som luktar armhåla och magnesium. Jag saknar mina träningskompisar något oerhört. Hur vi garvade åt mina misslyckade volter eller hur de hjälpte mig med sina fina instruktioner så att jag kunde lära mig en ny övning. Gud, så jag saknar det. Men det är inte lönt att tänka på allt vi får göra avkall på, utan vi MÅSTE fokusera på hur mysigt det är att jobba hemma, att få goffa snacks varje kväll och titta på tre timmar Netflix. Gå upp några kilon eller två. Det är bara så. Det är det enda sättet vi kan överleva på.

Sara Kinberg är journalist och programledare.

Detta är en krönika, vilket innebär att de åsikter som uttrycks är skribentens egna.