Hoppa till innehållet

Råd&Rön använder cookies för att förbättra upplevelsen av webbplatsen.

Therese Uddenfeldt: Det tar emot att leva mindre bekvämt

Krönika ur Råd & Rön nummer 7, 2018.

Det var läggdags och jag skulle precis sträcka ut handen och släcka min dotters lampa, när hon plötsligt utbrast: ”Varför går det så långsamt?” Jag stannade upp i rörelsen, irriterad. Vad var det nu då?

Hon fortsatte, samtidigt som tårarna steg: ”Det är väl bara att förbjuda alla att äta kött, flyga och köpa mer än en telefon per år?”

I en nanosekund tyckte jag att hon var lite väl generös med telefonerna, men sedan såg jag denna elvaårings uppriktiga förtvivlan. Det enda jag kunde göra var att krama om henne och klämma ur mig ett ”jag vet inte”.

Jag vet inte varför det går så ­långsamt. Och ändå – så vet vi så mycket.
Vi vet att vi töjer på planetens gränser bortom det hållbara, vi vet att vi måste sluta med det och dessutom vet vi vad som krävs. Varför går det då så långsamt?
Jag var svarslös.

Men en dag skulle jag förbereda mig inför en vandring i fjällen och drabbades av en insikt. Jag såg veckan framför mig. I stället för att ligga i en varm, skön säng skulle jag sova på ett halkigt liggunderlag med en fuktig tältduk mot kinden.

I stället för att äta färsk mat från jordens alla hörn väntade frystorkat pulver. Och jag, som vanligtvis tar bilen överallt, skulle få gå – och ännu värre, vara tvungen att bära min packning.

Jag erkänner: Jag kände en viss tveksamhet. Kanske till och med skräck. För att gå vilse? Skada mig? Halka ner för en klippa och dö? Nej – inget av det. Jag, som ett bra tag har läst, tänkt och pratat om att vi går en miljö­kollaps till mötes, fasade för att avsäga mig den moderna civilisationens bekvämligheter.
I en vecka.

Mitt i ångesten över att behöva snudda vid en lightvariant av en förindustriell tillvaro slog det mig vad svaret på min dotters fråga var. Det går så här långsamt för att vi vill det. Vi har inte det minsta bråttom att sänka vår levnadsstandard.
För det är vad en omställning till ett verkligt hållbart samhälle innebär.

Bland miljö- och energiexperter är det allmänt accepterat att det är billiga, fossila bränslen som ligger till grund för vår höga levnadsstandard. Oljan var lotto­vinsten som byggde upp vår rika, bekväma civilisation. Men nu, efter 150 års gasande, har vi förstått att priset för det fossila livet är alldeles för högt, och förbundit oss att minska våra utsläpp radikalt.

Vad vi pratar tystare om är att det sannolikt betyder att vi får byta lotto­vinsten mot en praktikantlön. För om vi menar allvar med idéerna att minska det ekologiska fotavtrycket krävs det att vi gör det min dotter kokade ner det till: slutar konsumera så förbaskat mycket. I klarspråk: ­sänker vår levnadsstandard. Vi behöver kanske inte bli förindustriella, men om vi verkligen ­tänker leva upp till våra åtaganden måste vi svälja det beska pillret och ge upp en rätt stor del av vår bekvämlighet.

Men det tar emot, insåg jag när den så efterlängtade fjällvandringen skulle förverkligas. Till slut framstod en veckas sömnbrist och halvsvält som lite för – jobbigt.

Det blev en kortare kanotfärd i stället.
Jag ställer om lite långsamt. Men det är i alla fall en början!

 

Therese Uddenfeldt är journalist och har skrivit boken Gratislunchen. Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut.

 

Här är mitt...

… bästa köp: Boken "The Long Descent" av John Michael Greer som fick mig att skriva en egen bok och flytta till landet.
… sämsta köp: En stor, dyr stjärn­kikare som jag inte ens lyckas hitta månen med.
… drömköp: En komplett, ultralätt fjällutrustning. En dag ska vandringen banne mig bli av.