Krönika: Jonas Andersson Schwarz

Jag tänker ofta på hur digitaliseringen har förändrat hela idén om vad det innebär att vara en konsument och vad en produkt eller en tjänst är. Vi har alla sett hur själva medie­begreppet radikalt stöpts om de senaste åren, i och med nya digitala mellanhänder och tjänster. Smarta telefoner, appar och olika plattforms­företag omdanar nyhetskonsumtionen och det sociala livet. Kännbara uppstickare även inom tjänstesektorn har förändrat allt från taxiåkande och semesterboende till arbetsförmedling och dejting.

Likaså kommer det att bli om man får tro dem som utlovar ett ”sakernas internet”. Tanken är att mobil bredbandsteknik och möjligheten att sätta adresserbara chip på de minsta, mest intima prylarna kommer att göra mängder av saker i vår omgivning datafierade. För mig – som stressas av statusuppdateringar och röda ”olästa meddelanden”-pluppar men älskar direkt­kommunikation och smidig­heten med att ha delade, ständigt uppdaterade inköpslistor när jag handlar mat – är känslorna minst sagt kluvna till detta. Är det meningen att även kylskåpen ska skicka påminnelser till oss? ”Hej kylskåpet, säg till när det är dags att köpa mjölk”, kan det komma att heta. ”Hej hemmet, sätt inte på elementen ikväll, jag sover borta.” Jo, visst finns det smarta och inte minst energibesparande fördelar.
Men när du köper en smart pryl äger du bara det fysiska objektet. Den digitala mjukvaran är licensierad – det vill säga, hyrd – och den ändlösa ström av data vi producerar genom att använda prylen utgör också del av detta hyresavtal.

Jag köpte en puck för att kunna strömma musik och video, som jag blev rätt missnöjd med. Den var billig. Varför var den det? Jo, företaget som tillverkar pucken räknar med att folk som jag ska fortsätta betala för deras musik- och videotjänster, samt låta dem kartlägga mina vardags­vanor. Företag som dessa tar sig ofta rätten att komma åt, kontrollera och stänga av programvara – medan vi tror oss äga prylarna i fråga.

Så står vi där, lite löjliga, när vi pratar med mono­liter i vardagsrummen som ­tjuvlyssnar på våra konversationer. ”Hej Siri, vad är klockan i Toronto just nu?”
Vi läser e-böcker, utan att tänka på att företaget som tillhanda­håller läsplattan ­samtidigt läser oss. Bokförlagen får data i ­realtid om vilka rader och stycken i boken folk gillar mest, och vilka de skippar. Vissa framtidsscenarion är redan verklighet. Amazon och ­Microsoft har till exempel stängt av e-böcker som människor i god tro har köpt.

Utöver att de spionerar på oss och håvar in pengar när vi fortsätter prenumerera på tjänster av olika slag finns ett stort mått av osäkerhet vad beträffar driftsäkerheten hos uppkopplade prylar och tjänster. Det kan gälla deras förmåga att fungera även efter att de kopplats ner, det kan handla om plötsliga firmwareuppdateringar som användaren inte har kontroll över, eller om obehöriga intrång där hackare kan fjärrstyra prylar eller använda dem för att komma åt svagheter i de privata utrymmen där prylarna befinner sig.

I ena vågskålen: marginellt ökad bekvämlighet. I andra vågskålen: att vi ger upp vår personliga integritet såväl som vårt ägandeskap och egenmakt över saker och ting. Hur lockande är denna framtid egentligen?

Jonas Andersson Schwarz är forskare i medie- och kommunika­tions­vetenskap vid Södertörns högskola och  jobbar även med digitala policyfrågor för tankesmedjan Fores.

Detta är en krönika, vilket innebär att de åsikter som uttrycks är skribentens egna.