Kjell Häglund: Nyfrälst elbilsnörd utan vinterdäck

Min fru tycker om att skratta åt mig. Vi tycker om att skratta MED varandra också, tack och lov. Oftast skrattar vi MED varandra för att vi BÅDA tycker att jag betett mig tragikomiskt.

Vi kan till exempel svårligen se Solsidan på tv utan att snegla på varandra när Johan Rheborg krumbuktar sig i rollen som Fredde. Även barnen konstaterar att, ”pappa, Fredde är ju du!”. Oftast när Fredde i serien har skaffat sig nya tekniska leksaker. Som när han alltid körde omkring på en ståhjuling, då Segway var nytt och hett; eller var besatt av att ligga i ­soffan och öppna och stänga garageporten med mobiltelefonen; eller köpte extrema proffskocksprylar för att lyckas med en familjegrillning; eller misslyckades med att leverera kylda ölflaskor till sig själv med en kraftfull drönare.
”Pappa, det där är SÅ du!”

Men nu skiljs våra vägar åt. Solsidanteamet har denna säsong produktplacerat Volvo-­laddhybriden XC90 på gårdsplanen hos Fredde och Mickan. Det är INTE jag.

Däremot ligger det förstås i Freddes natur att satsa på den kraftfullaste Volvon som gjorts, optimerad av Polestar, Volvos högprofilerade Teslautmanare. Ändå fixar hans XC90 ”bara” fyra mil i maximal batteriräckvidd och 0–100 km/h på ”bara” 5,5 sekunder. Hur kan Saltsjöbadens ängsligaste statusman nöja sig med detta?

Låt mig strax återkomma till Freddes, trots allt, logiska bilval. Men först ska det tas till protokollet att det som min fru just nu skrattar mest åt är att jag har börjat rabbla bilspecifikationer. Att jag, efter ­decennier av totalt ointresse, blivit bilnörd. Men jag skaffade körkort först på ålderns höst – för ett år sedan – och sedan blev det liksom av bara farten åka av. Efter att vi haft samma bilskrälle i 15 år skulle jag få fira mitt körkort med en ny bil.

Elbil kändes som ett måste, och först ville jag ha en Nissan Leaf eftersom det var en sådan jag rattade i bilskolan. Då berättade en kompis (också han en ”Fredde”-kopia – där det finns en pappa, där finns det en Fredde …) att han beställt en Tesla Model 3. Ett par mikrobryggeriöl senare hade jag förvandlats till rena Teslaförsäljaren (”skillnaden i pris var förvånansvärt liten, tack vare det låga förmånsvärdet!”), och ett par månader senare även till Teslaköpare.

Efter ytterligare ett halvår ger jag som nyfrälst elbilsnörd upphov till ständiga gapskratt hemmavid. ­Familjemiddagarna brukar börja med att jag håller låda en stund om kilowattimmar och luftmotstånd, varpå hustrun, för att få tyst på mig, frågar hur det går med vinterhjulen.

Jag står nämligen fortfarande i kö för att få dubbdäck. Det svenska lagstadgade vinter­däckstvånget är inget Tesla highlightar i ­kalendern. De är alltid försenade med precis allt, inklusive alla vinterdäck till nyblivna svenska Model 3-ägare. Och enda sättet att nå Tesla är att skicka en serviceförfrågan via en mobilapp. Man kan varken ringa eller mejla dem.

Så, okej, min bils eldrivna räckvidd är överlägsen Freddes bils. Men när Fredde åker runt i sin lättservade XC90 höjer han på sin höjd ett sarkastiskt ögonbryn åt sina ”coola” grannar, vars bilar blivit stående i snödrivorna på grund av olagliga däck.

Dessutom är hans tvåmotoriga hybridmonster förstås betydligt dyrare än ”folk-Teslan”. Ej att förglömma.

Kjell Häglund är editorial director på Make Your Mark och kulturskribent. 

Detta är en krönika, vilket innebär att de åsikter som uttrycks är skribentens egna.