Hoppa till innehållet

Nu ska svensk ull bli mode

Yllekläder blir allt mer populära. Men råmaterialet importeras från andra sidan jordklotet, medan den svenska ullen slängs eller bränns. Nu ska det bli ändring på det.

Publicerad

Claudia Dillmann lockar fåren till klippning.

Allting är förberett och noga planerat. Dörrarna till ladan är vidöppna, de stora plana skivorna där fåren ska klippas är utlagda och fårklipparen Elin Esperi är på plats. Fårägaren Claudia Dillmann vet att hon bara har en chans att locka in fåren i ladan. Får är känsliga för förändringar och om de förstår att något är på gång kanske de vägrar. Speciellt är det gamla tackan Baarbro som kan sätta sig på tvären.
– Det går inte att lura henne. Innan jag började ha får sa jag kanske fårskalle om någon som var dum. Men det gör jag inte längre – får är smarta, säger Claudia Dillman.

Hon går ut i hagen med en hink pellets att rassla med som lockbete. Först är det ingen som reagerar. Pelletshinken har en tuff match mot det frodiga vårgräset. Men så plötsligt börjar ett får galoppera mot Claudia Dillman. Sedan ännu ett, och ett till, tills hela flocken kommer. Luften fylls av en kör av ivrigt bräkande – tackornas dova stämmor blandas med lammens ljusare.

Claudia Dillmann är lite nervös inför dagen. Egentligen ska fåren klippas före lammningen, det blir mindre stök då.
– Lammen kanske inte känner igen sina mammor när de är nyklippta, så det kan bli en massa lamm och mammor som springer runt och inte hittar varandra efteråt, säger hon.

Till slut är alla fåren inne i ladan. Det är varmt och trångt, och luktar svagt av får och halm. En svala som har byggt bo i ladan betraktar nyfiket fårklippningen från en bjälke.
– Nu ska ni få bli kvitt ullen tjejer, ropar Claudia Dillman till de bräkande fåren.

Lammen Ullf och Hjördis snor kring Claudia Dillmanns ben. Deras mammor kunde inte ta hand om dem när de föddes, så de har fötts upp med flaska. Nu är de väldigt tillgivna och vill inte lämna henne i fred.

Först till klippning är tackan Härvor. Hon är till en början motstridig när Claudia Dillmanns sambo Roger Skogsberg drar fram henne i hornen till klippningen. Men väl på plats i klipparen Elin Esperis vana händer blir hon lugn. ­Ullen kommer av i tjocka sjok, där man tydligt kan se skillnaden mellan den fina under­ullen och den tjockare, krusiga överullen. Claudia Dillman rensar det som klipps, så att den smutsiga ullen från mage och rumpa sorteras bort medan den finare ullen samlas upp i papperspåsar märkta med de olika tackornas namn och tidpunkt för klippningen.
– Ull får aldrig förvaras i plastpåsar, då ruttnar den. Det är ett levande material som måste tas om hand på en gång, säger Claudia Dillmann.

Enligt djurskyddslagen ska får klippas åtmin­stone en gång om året, av omsorg om djuret. 2016 fanns det enligt Svenska Fåravelsförbundet 600 000 får i Sverige, och de har räknat ut att om man får 2 kilo ull från varje lamm och 4 kilo från varje tacka per år producerar vi 1 800 ton ull om året i Sverige. Men det är bara knappt 327 ton ull som tas om hand i Sverige. ­Resten – över 80 procent – bränns eller slängs. Samtidigt importerar vi över 300 ton råull varje år.

Problemet är att fårägarna inte får tillräcklig ersättning för det extra besväret det innebär att ta hand om ullen, och att det är svårt att hitta ­köpare. Det säger bland annat Tomas Olsson, som med sina 1 000 får är en av de största får­ägarna i Sverige.

– Det har startats små projekt med folk som ska ta hand om ullen, men det rinner ut i sanden. Dessutom blir det mer jobb vid klippningen, säger han.

Tomas Olsson har får för köttets skull, och att vid klippning samla ihop ullen och skicka det till spinnerier innebär mer jobb. För det får han bara liten ersättning.
– Vid klippning måste fåren sorteras efter ullsort och färg, och sedan ska själva ullen sorteras. För det får vi kanske 5 kronor per kilo, vilket inte ens täcker kostnaden för klippningen. Om man kunde få 18–20 kronor per kilo, som man får utom­lands, skulle det täcka kostnaden, säger han.

Ändå har han lyckats hitta köpare till sin ull, eftersom han tycker att det är viktigt.
– Att ta hand om ullen ligger i tiden, om vi ska bygga ett hållbart samhälle. Vi kan inte hålla på att elda ull, det är vansinne, säger Tomas Olsson.

Även Claudia Dillmann vill ha en ändring på detta. Hon har fått i uppdrag av får­avelsförbundet att se till att efterfrågan på svensk ull ökar. Vägen dit går enligt henne via utbildning.
– Vi måste bli duktigare på att klippa och sortera ullen, och lära oss mer om den. Inte ens de bönder som har får med ull av bra kvalitet är alltid medvetna om det. Sveriges näst vanligaste fårras är finullsfåret, och den lammullen står sig väl mot merino, säger hon.

Som ett steg har hon tagit fram ett ullbibliotek, med ull från olika fårraser, för att visa vilken bredd vi har på ullkvaliteten i Sverige.

Claudia Dillmans arbete, eller om det är den allmänna tidsandan med intresse för närodlat och en omsorg om våra kläders ursprung, har gett resultat. Förra året sålde Fjällräven en mindre serie på 120 stickade tröjor av ull från en liten gård i Jämtland. Beslutet att investera i svenska får och i svensk ull kommer av att det var så dålig spårbarhet på den utländska ullen. Fjällräven hoppas kunna expandera kollektionen – i höst lanserar företaget även en ryggsäck av hårdpressad återvunnen ull.

Andra klädmärken som visat intresse för svensk ull är Filippa K och friluftsmärket Röjk.
– Det finns ett stort intresse för ull i outdoorbranschen. I dag är det mycket fokus på merino, men även om det kanske krävs för plagg som används närmast kroppen behöver vi inte importera all annan ull från andra sidan jordklotet, säger Jan Betros, grundare av Röjk.

Claudia Dillmann lugnar fåret Gosprick som får vinterpälsen friserad. 

Han säger att det finns många fördelar med att köpa från Sverige.
– Den svenska ullen är mycket mer miljö­vänligt framställd, och vi vet att fåren har det bra. De utsätts inte för mulesing, säger Jan Betros.

Mulesing är när man tar bort en bit hud på merino­fårens rumpa, för att förebygga angrepp från blåflugor. Detta förekommer framför allt i Australien. Men det är inte helt enkelt att köpa svensk ull.
I ­Sverige är fårgårdarna ganska små, och de flesta har får för köttet, inte för ullen. Det finns heller inget system för att sortera och ­hantera den svenska ullen.
– Om vi köper 300 kilo råull vet vi inte om vi får ut 200 eller 100 kilo användbar ull, eftersom kvaliteten är så skiftande. I Nya Zeeland finns ett klassificeringssystem för ullen, och där går sorteringen på rutin, säger Jan Betros.

Han anser att Sverige behöver ta fram en ­ullstandard och att bönderna behöver avla för att ta fram den bästa ullen och låta köttet vara sekundärt.
– I dag korsar man hur som helst, vilket gör att ullen kan få vilken tjocklek som helst. Det finns jättemycket ull i Sverige, men lite ull att köpa. Sedan måste vi själva ta fram vårt eget garn, vilket ytterst få varumärken gör, säger Jan Betros.

I dag finns det ett fåtal mindre tvätterier och spinnerier som tar hand om ull i Sverige. Men de flesta är små aktörer som enbart hanterar en liten mängd ull per år. En del av ullen skickas utomlands för att tvättas och spinnas.

På Claudia Dillmans gård börjar klippningen lida mot sitt slut. Sist ut i raden av får är Baarbro, den gamla tackan som inte går att lura. Hennes lilla lamm följer med och halkar oroligt runt kring Baarbro medan hon klipps. Men annars har klippningen gått över förväntan, utan stressade lamm som inte känner igen sina mammor. Kvar finns ett gäng halvnakna får och åtta pappkassar med ull.
Claudia Dillmann säger att det är synd att man inte tar vara på de inneboende egenskaper som ull har.
– Jag som växte upp på 50–60-talet minns ju att man hade stickad tröja som ytterplagg, man behöver inte ha jacka utanpå. Nu har man tagit fram Gore-Tex och annat som kan stå emot regn och vind, men ullen har redan de egenskaperna. I dag har inte ull det värde den borde ha.