Sara Martinsson: Greppa stången som en banbrytare

Att vara lite nöjd över en pandemi är inget man precis skryter om. Nästan ingen säger högt att det faktiskt kan vara ganska skönt att inte längre förväntas kramas, gå på middagar eller till kontoret. Men när de första restriktionerna rullades ut i våras är jag ganska säker på att en hel del svenskar drog en lättnadens suck. De innebar ju ett indirekt godkännande av att inte gå till den plats som många av oss, och särskilt kvinnor, ogillar – gymmet.

Jag tränar tyngdlyftning. Jag tillbringar alltså i normala fall många timmar i veckan på gym och vid det här laget rör jag mig där utan bekymmer. Jag har dock förstått att detta är något som gör mig ganska ovanlig. Nästan all forskning om människors attityder till gymträning visar att kvinnor känner sig obekväma på gym. Detta är ett motsägelsefullt faktum, för samtidigt har ingen träningsform vuxit så kraftigt bland tjejer det senaste decenniet som just styrketräning. Den tidigare så benhårda uppdelningen i gymlokalerna mellan kvinnor vid konditionsmaskinerna och män vid vikterna har börjat suddas ut. I dag drar lika många som tjejer som killar tunga marklyft eller knäböjer dubbla kroppsvikten.

Kvinnor som styrketränar är dock ett modernt fenomen. När de första kommersiella gymmen dök upp i Sverige på 1950-talet var dessa utpräglat manliga miljöer. Att över huvud taget träna och stärka kroppen var något som bara män skulle ägna sig åt. Långt in på 1900-talet fanns föreställningar om att fysisk aktivitet var skadlig för kvinnor i allmänhet och för vår reproduktiva förmåga i synnerhet. Sporten tyngdlyftning växte dessutom fram i arbetarmiljöer. Män på fabriker, varv och verkstäder använde rasterna till att tävla mot varandra i tunga lyft.

Jag tror att den här kopplingen till arbetarklassmaskuliniteten spelar en väsentlig roll i att det tagit så lång tid innan kvinnor också börjat styrketräna på allvar. Våra normer och föreställningar om hur en kvinna ”ska” vara stämmer illa överens med vad arbetarklassmannen står för historiskt. Oavsett klasstillhörighet förväntas kvinnor, även i vår jämställda samtid, omfamna feminina värden som måttfullhet, smakfullhet och behärskning. Man kan säga mycket om att lyfta tungt. Men det är inte en aktivitet för den som vill förkroppsliga ideal av det slaget.

I stället har kvinnor om vi alls styrketränat gjort så i hemmet. Husmodersgymnastiken blev populär under beredskapsåren. När kroppsbyggandet sedan slog igenom på 1970- och 80-talen och männen stack till gymmet drog vi på oss trikåerna framför tv:n. Följde instruktioner från Susanne Lanefelt eller Jane Fonda. ”Träna med Sofia”, SVT:s stora coronasuccé, framstår mot den bakgrunden som ett bidrag till en stolt, kvinnlig träningstradition. Medan killarna trängts på gymmet har vi byggt våra kroppar hemma.

Att så många av oss fortfarande är obekväma bland skivstänger och vikter är alltså inget konstigt. Om du är en av alla de kvinnor som känner ovilja inför att hoppa i träningskläderna, kliva in i gymmet och börja lyfta, kom ihåg att du inte är ensam. I det långa perspektivet är styrketränande kvinnor som du fortfarande något alldeles nytt. Du och tjejerna du möter är banbrytare. Starka redan innan ni greppar stången, bara genom att vara där.

Sara Martinsson, är journalist och författare. Hon har just kommit ut med boken Knäböj, en berättelse om kvinnor och styrketräning.

Detta är en krönika, vilket innebär att de åsikter som uttrycks är skribentens egna.