Hoppa till innehållet

Råd&Rön använder cookies för att förbättra upplevelsen av webbplatsen.

Välj rätt musslor till festmiddagen

Pilgrimsmussla är ett populärt inslag i festmåltiden. Men håll koll på hur och var den är fångad om du vill äta den med gott miljösamvete.

Publicerad

Pilgrimsmussla är en sorts kammussla, och runtom i världen fiskas ungefär 40 olika arter av kammussla kommersiellt. Namnet pilgrimsmussla kommer från aposteln Jakob som har just det solfjäderformade mussel­skalet som sin symbol.

I Sverige finns musslorna i Skagerrak och Kattegatt, ofta på ett djup mellan 20 och 150 meter. Musslorna sitter inte fast på botten utan kan förflytta sig genom att snabbt öppna och stänga skalet och på det sättet skapa en jetstråle som skjuter dem framåt i vattnet. Det förekommer att de svenska musslorna plockas av dykare, men det vanligaste är att de är en bifångst i samband med annat fiske. Den absoluta majoriteten kammusslor som äts i Sverige är importerade.

 

Berömd mussla

Världens mest kända pilgrimsmussla är förmodligen den som pryder oljebolaget Shells logotyp. Musslan sitter inte där av en slump. Shell grundades som ett företag som importerade och sålde exotiska snäckor och antikviteteter i London. Verksamheten utökades sedan till att omfatta ��ven import av olja.

 

Varje år importerar EU kammusslor för runt 2,3 miljarder kronor, och de flesta musslorna kommer från vatten utanför Nord- eller Latinamerika. Oftast är de frysta – färska musslor är betydligt ovanligare och står bara för några procent av den totala konsumtionen. Även odlade kammusslor är ännu så länge ovanliga i Europa. Det pågår försök med mer storskaliga odlingar i både Chile och Kina av de musselsorter som är populära i Europa, så i framtiden är det möjligt att vi kommer att se en större andel odlade musslor på borden.

I likhet med många andra marina mollusker väntas kammusslorna påverkas negativt av försurningen av havet, och vissa bestånd hotas också av fisket. Eftersom musslorna lever nere i sediment på havsbotten är det svårt att kartlägga hur många som finns på en viss plats, och det är därför svårt att planera för ett hållbart musselfiske.

Det finns tre huvudsakliga metoder för att fiska kammussla. Den metod som ger störst miljöpåverkan är bottenskrapning. Den utförs med tunga redskap av metall som dras efter fiskebåten och river upp musslorna som samlas upp i ett nät. Skrapningen förstör botten där musslorna fångas och ger dessutom upphov till fångst av andra vatten­levande djur. Metoden tar ofta bort 50 procent eller mer av biomassan i de botten­områden där den används. Det kan även vara svårt för musslorna att komma tillbaka till samma plats eftersom botten förändras så att det inte finns bra platser för musslans larver att fästa på.

Bottenskrapning används vid en majoritet av fisket av kammusslor. Hittills har det varit svårt att skapa skrapor som är mer skonsamma mot botten, men som fortfarande fungerar bra för att fånga musslorna eftersom de måste ”dras” upp ur havsbotten. Vissa försök har gjorts med att dimensionera fångstredskapen så att det är möjligt för mindre musslor och oönskade arter att slippa igenom.

En något mildare och mer ovanlig fiskemetod för musslor är trålning. Den används på havs­bottnar som är tillräckligt släta för att trålen inte ska bli förstörd, och utförs med lättare redskap som inte river upp botten på samma sätt som metall­skraporna. Eftersom trålen inte går ner i botten är den speciellt effektiv för att fånga musselarter som lever ytligt i sedimenten och som kan simma och undkomma skraporna. Metoden orsakar mindre bifångst och mindre skada på havsbotten än fiske med skrapa.

 

Leta efter MSC

msc logga

Marine Stewardship Council (MSC) sätter en standard för hållbart fiske som fiskerier kan certifiera sig mot. Den som är certifierad får sätta organisationens blå logga på sina produkter. Ett av kriterierna är att fiskerierna ska arbeta med att förbättra sitt miljöarbete kontinuerligt. MSC grundades av WWF och företaget Unilever, men är en fristående organisation.

 

Vissa av musslorna som säljs i butik har samlats in av dykare. Metoden är bra eftersom dykaren kan kontrollera att inga andra arter plockas. Dykning är också skonsam mot havsbottnen jämfört med de två andra metoderna. Men en nackdel är att dykaren kan komma åt platser där trålning och skrapning inte kan användas. Det innebär en risk för utfiskning av områden som kan fungera som barnkammare för musslor som skulle kunna sprida sig över ett större område.

Världsnaturfonden, WWF, rekommenderar att man endast äter kammusslor som plockats av dykare i nordöstra Atlanten, om musslorna inte är märkta av ­Marine Stewardship Council (MSC). Naturskyddsföreningen har en liknande rekommendation, men inkluderar även odlade kammusslor som ett bra val på matbordet. 

Även de MSC-certifierade musslorna är oftast upplockade med ett skrapredskap, men på ett sätt som Marine ­Stewardship Council anser vara hållbart efter en bedömning av hur bestånden återhämtar sig efter fisket och under vilka perioder musslorna fångas.

Text: Jonas Ryberg

Foto: Shutterstock

 

Tvåkönad kammussla

Vissa kammusslor är två­könande, andra kan byta kön under sin livstid. På bilden syns en mussla med tydligt rött honligt köns­organ, det hanliga är vitt.